Mandom, mod och kramiga män

Varje kväll när sönerna går och lägger sig ger jag dom en kram. Varje morgon när dom går till skolan ger jag dom också en kram. Ibland är det dom som kramar mig och jag som tar emot. På skolgården är det njet kram, skulle inte tro det gubbe lille. Men hemma är det fortfarande okej.

Jag vill inte på något sätt påstå att min egen barndom var karg, stökig eller befriad från livsnödvändig kroppskontakt, men här finns ändå en jäkla stor skillnad. Min pappa kramade mig god natt en gång i månaden ungefär, och på mornarna var han aldrig där. Hans skift började långt innan skolan ringde till första lektionen.

Vad säger det här då? Att jag är en bättre manlig förebild för mina söner än min pappa var för mig? Inte nödvändigtvis, det kan jag inte tro. Man måste väga in tidsandan, hur det var då och hur det är nu. Min pappa var bra på andra saker, sånt som förväntades av en pappa på 70-talet. Han kunde med oändligt tålamod lära mig att hyvla en planka, laga punka på cykeln eller, faktiskt, dansa foxtrot. Men han var inte stor på kramar och våra fysiska behov tar knappast hänsyn till tidsandan, så här sitter jag och är okramad för länge sen. Konsekvenserna av detta är minst sagt svåröverskådliga, men jag har iaf något att skylla på. Jorå fan vettu, farsan var ju rätt hård på oss va så det är inte konstigt att man har blivit lite knepig. Har du hört den förut?

Vi tycker nog, lite till mans och när vi blundar för det genetiska arvet från våra fäder, att det finns en hel del saker som vi pappor idag är bättre på. Men när vi gör den kalkylen så glömmer vi ganska ofta att ta hänsyn till just tidsandan. Vad förväntades av en pappa 1975? Knappast att han skulle vara pappaledig i sex månader, och det vet vi, så det har vi överseende med. Men det här med kramar, och allt annat som tidigare betraktades som i första hand tillhörande moderns ansvarsområden (och att kramar skulle höra dit är ju egentligen fullkomligt barockt men nog fan var det väl så?), sånt är väl vi bättre på va? Vi är ju så moderna idag, och medvetna, och lyhörda.

Varför kramade du aldrig mig pappa? Jag ville ju ha kramar. Eller ville jag det? Är det kanske en efterkonstruktion?

Det är det här vi gör vi män som blir pappor, vi jämför oss med våra egna pappor och försöker undvika deras misstag. Vi lyckas sällan med denna föresats, vi går mer ofta i samma fotspår. Då kan vi börja kasta skuld. För någonstans djupt där inne i våra medvetanden lurar den genetiskt besudlade kärnan.

Vi försöker göra en absolut omöjlig projektuppföljning av våra fäders föräldraskap och dra lärdom av misstagen, och vi kommer kanske fram till att det var alldeles för lite kramar. Check, krama dina barn ofta. Vi kommer fram till att farsan hade ett svårtyglat humör som ibland drabbade familjen på ett sätt som du absolut inte vill göra dig skyldig till. Check, låt aldrig familjen drabbas av ditt svårtyglade humör. Nämen vänta nu.. jävlar.. jag har ärvt farsans svårtyglade humör, check. Hur gör jag då då? Har han försett mig med verktyg för att hantera skiten? No check. Väger fler kramar upp det svårtyglade humöret? Nej nej, inte en chans killen. Du måste fixa det här själv, och farsan har inga tips. Jävla gubbe, tack för arvet.

Vi skyller på arvet, jag bara är så här förstår du lille vän och det är egentligen farfars fel. Och kanske inte hans fel heller utan farfarsfar eller hans farsa. Näe, det håller ju inte. Nån måste bryta mönstret, och här kan man kasta skuld på farsgubben för att han inte lyckades men vad hjälper det mina barn?

Det finns en parallell historia om skuld, den som hör hemma i föräldrars separationer. Jo förstår du lilla vän, det är ju egentligen mammas fel att det blev så här stökigt för hon hoppade i säng med en annan farbror och här är vi nu, så skyll inte på mig.

Nej, vi kan inte skylla på exets otrohet eller farsans arv, vi måste sikta högre än så. Vara den bästa jävla farsa man kan vara och inte skylla ifrån sig. Det är inte lätt, och du kan få bitcha om svekfulla kvinnor och betungande genetiska arv och taskig barndom med polarna över en öl om du vill men barnen gosse, barnen behöver din yttersta ansträngning.

Jag ska vara ärlig nu, utan att peka ut namn. Jag ser alldeles för många farsor som skyller ifrån sig, på ex och arv och fan och hans moster. Skärp er killar! Min farsa var dålig på kramar men han skyllde åtminstone aldrig ifrån sig på andra. Om den egenskapen ingår i mitt genetiska arv, vilket jag under ljusa stunder kan tro, så är jag tacksam för det. Vi kanske inte är så jävla bra som vi tror, vi farsor av idag. Det kanske fortfarande finns saker vi kan lära oss av våra fäder. Tro’t om du vill, men skyll aldrig ifrån dig.