"Remember when you were young, you shone like the sun"

Precis som många av mina jämnåriga medmänniskor har jag en ganska djup och tveeggad relation till Pink Floyds musik. Djup därför att relationen inleddes i tonåren, och relationer som inleds i tonåren brukar sitta kvar livet ut. Tveeggad därför att Pink Floyds musik alltid har varit om inte hatad så åtminstone starkt ifrågasatt av förståsigpåarna, dom som ständigt har ett lackmuspapper nerstucket i trendernas virvlande strömmar. Den sägs vara pretentiös och hopplöst bombastisk, motsatsen till lättfotad och gatusmart pop ungefär. Och här kommer erkännandet, jag har under perioder av mitt liv låtit mig styras av musikfascister, dragits med i översittarfasonerna och vänt ryggen åt gamla hjältar bara för att få delta i någon slags krets som jag då fann attraktiv. Men hör upp, för nu är tiden för upprättelse kommen. Vid den aktningsvärda åldern av 37 år känner jag mig äntligen tillräckligt stark för att stå upp mot fascisterna och skänka upprättelse åt mina gamla hjältar. Och här börjar jag, med Pink Floyd.

Till större delen var min relation med bandet retroaktiv, d v s att jag lyssnade på skivor som vid tiden för lyssnandet redan var gamla. Dock inleddes relationen i realtid så att säga, året var 1980 och jag hörde ”Another brick in the wall” på radion. Jag var tio år och hade ännu inte utvecklat min starka aversion mot barnkörer, jag tyckte det lät fint. En tämligen lättsmält men också kraftfull låt som var långt mer kommersiell än resten av albumet, som jag inte skulle upptäcka förrän långt senare. Jag minns att jag fascinerades av låten, tyckte den var ball.. eller vad man sa på den tiden, och tänker man efter så passar nog ”Another brick in the wall” alldeles utmärkt i en tioårings öron. Den har ett tydligt och tungt trumkomp som är lätt att stampa takten till, samt nämnda barnkör i refrängen som gav näring åt tidiga rockstjärnedrömmar. Barn som var med på en rockplatta, inte en Gullan Bornemark i sikte, var ju jäkligt coolt. Ungefär som den där filmen ”Fimpen”, om lillgrabben som fick spela i fotbollslandslaget. Efter att ha sett den ville man förstås bli fotbollsproffs. Vid denna ålder lyssnade jag på Poporama på radion, programmet som sedermera skulle komma att kallas Tracks (jodå, Kaj Kindvall var i etern redan då) och insöp en lagom blandning av The Pretenders, David Bowie, Gyllene Tider och Frank Zappa. Absolute kids fanns inte på den tiden, enda alternativet var nämnda Gullan och jag tyckte ganska tidigt att jag hade växt ifrån ”Du är så söt min kära lilla ponny”. Detta var alltså min första kontakt med Pink Floyd, men tioåringar gör sällan som vuxna människor gör, dvs hör låten, köper plattan, snöar sen in och köper alla plattor som gjorts. Detta skulle komma några år senare. Det blev alltså ingen direkt fortsättning på vår relation vid detta tillfälle.

Så vi hoppar i tiden då, drygt tre år framåt. 1983 kom plattan ”The Final Cut” ut och min bror köpte den. Även här pratar vi alltså realtid. Jag var nog knappt ens medveten om att det var samma band men jag fastnade vid en första snabb genomlyssning för att man i någon låt sjöng ”Fuck all that we’ve gotta get on with these” (”Not now John”). Inför semesterresan till ett ensligt torp i de djupa Värmlandsskogarna, en resa som jag men inte mina syskon tvingades med på, förberedde jag mig genom att samla ihop alla mina MC-tidningar i en kasse samt spela in några skivor på band som jag kunde lyssna på i min freestyle. En av dessa skivor var förstås ”The Final Cut”, och som jag lyssnade på den skivan. Resan blev nämligen precis så tråkig som jag hade befarat, ett sketet torp mitt ute i ingenting och varmt som i helvetet. Där skulle jag stå ut i två veckor med endast mina skittöntiga föräldrar som sällskap. Min tillflykt blev långa promenader över ensliga kalhyggen med Pink Floyd i lurarna, och jag färdades långt bortom getingar, granris och brännässlor. Exakt varför en skiva som dels handlar om en mans relation till sin i kriget stupade far, och dels handlar om Storbritanniens förlorade post war dream (”Oh Maggie what have we done”) fastnade så rejält i en fjortonårings huvud kan jag inte förklara. Kanske var jag osedvanligt brådmogen, kanske var det miljön som hjälpte till (min egen post school dream hade ju gått i spillror när jag tvingades följa med till torpet), men den satt iaf som en smäck. Jag tyckte musiken var vacker, brutal och viktig. Det fanns ett budskap, låtarna handlade om något som jag visserligen inte alltid förstod men det kändes viktigt. Jag var fjorton år och hade börjat öppna mina ögon mot omvärlden, jag hade börjat förstå vikten av att ha en egen åsikt. Sakta bröt jag mig loss från barndomens kollektivanslutning till flocken och började gå min egen väg. Och ”The Final Cut” var det perfekta soundtracket till min frigörelse. Följande textrad är bara ett exempel på ord som når rakt in i en vilsen fjortonårings hjärta, speciellt en sån som vandrar planlöst på värmländska kalhyggen i svår självömkan.

“and if i show you my dark side
will you still hold me tonight
and if i open my heart to you
and show you my weak side
what would you do”

Min sommar med ”The Final Cut” gjorde djupa intryck på mig, ändå skulle det dröja ytterligare tre år innan jag verkligen snöade in och blev en sån som nästan bara lyssnade på gamla mossiga plattor från 70-talets första hälft. Och det var inte ”Dark Side of the Moon” som väckte min passion, vilket är fallet för dom allra flesta som haft en kärleksrelation med bandet, det var ”Wish you were here”. Framför allt var det den smått magiska ”Shine on you crazy diamond” (som för övrigt handlar om den gamle token Syd Barrett) som väckte dramat och melankolin i min taniga tonårskropp. Nu var det ingen större utmaning att locka fram dessa drag hos mig, det var snarare skott i öppet mål från mittlinjen. Jag ville vara svår, som vi sa, jag ville vara annorlunda och mörk. Jag använde ord som jag inte förstod och försökte kopiera David Gilmours gitarrspel vilket inte heller lyckades så där jättebra. Pink Floyds musik hade alla ingredienser som en frigörande tonåring kunde önska. Den var mystisk, omgärdad av bandets interna strider, märkliga droger och framför allt var den mörk och melankolisk. Vid första efterfesten där en gitarr figurerade var det sedan någon polare som briljerade genom att spela upp huvudspåret – ”Wish you were here” – och fick förstås alla brudarna. Så det var bara att börja träna på den också, och jag hade en viss framgång med låten vilket jag är evigt tacksam för.

Den plattan blev startskottet för grävandet i backar innehållande begagnade skivor. ”The Wall” förti spänn, ”Animals” tjugofem, ”Dark side of the moon” femti, osv. Där snöade jag in, kanske lite mer än vad som var hälsosamt. Jag spenderade många kvällar ensam i källaren, liggandes på golvet med en högtalare vid varje öra för att uppnå den där tyngdlösa effekten. Som om jag befann mig inuti musiken, fritt svävande mellan Gilmours fantastiska gitarrmackor och Roger Waters bräckliga röst, ständigt på gränsen till att brista ut i vansinne. Ingen kunde få mig att sväva som dessa herrar. Jag var för första gången i mitt liv riktigt hög på musik, så pass hög att jag närapå gjorde mig av med alla mina vänner. Jag låg bara hemma och lyssnade på musik, ingen ville umgås med mig längre.

Tids nog tog jag mig ur denna drog, knarkandet pågick kanske egentligen bara en hösttermin fast det kändes som mycket längre, och tillät mig själv att andra gudar jämte Pink Floyd hava. Men dom levde kvar länge, mina gamla hjältar. Även om jag vid återfall till musikfascism fortfarande kan höra mig själv säga att allt som gjorts efter Waters avhopp (”The Final Cut” var hans sista platta med gruppen) är skit, så fylls jag ändå av en viss beundran när gubbarna flimrar förbi i någon modernare tappning på VH-1. Hur mycket man än påstår sig hata bombastisk, pretentiös musik från 70-talet, där Pink Floyd sannerligen var ett av flaggskeppen, så går det inte att ta ifrån dom deras plats i musikhistorien.

Härmed förklarar jag alltså Pink Floyds namn och rykte som tvättat, torkat, polerat samt återupprättat i min lilla ankdamm till prestigepöl. Och det står jag för, nu och för all framtid.