I don't get paid to say this, för vi tjänar inga pengar.
Läs Barstol.nu idag, Hermann delar med sig av både sina egna barndomsminnen såväl som ett stycke träffsäker historiebeskrivning från 70-talets sossedominerade landsbygd.
"Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning."
För övrigt kan jag konstatera att många människor upplever mig som ett hot för att jag har många barn. Jag är konstig, ett hot mot normen. Kanske vill jag ta över världen med mina ättlingar? Mm.. det är sånt du kan fundera på. Jag har bara en sak att säga till dem som uppträder så mot mig: jag anklagar inte er för att ni är störande normala och fegt inbäddade i normer, jag låter er vara eftersom jag finner andra strider långt mer ärbara och viktiga och jag förväntar mig att ni låter mig vara av samma anledning. Skaffa ett liv istället för att hacka på mitt, försök förstå att du är understimulerad.
PS.
Jag missade Zappa plays Zappa på SVT i veckan, och blev jävligt sur, men hittade sen hela programmet på SVT Play (åh GUD vad jag älskar Public Service!)
13 kommentarer:
Vad då för hot? låter konstigt...
Missmythos: Inte fan vet jag, fråga dom!
säger som missmythos: hot? annars tycker jag det känns sympatiskt med många barn, iaf om man är en bra förälder och det verkar du ha häng på, så att säga. vem har hackat och hur? detta kräver utredning, vi är en ny -ism på spåren!
Sympatiskt med många barn, ja. Dels för att de får många syskon och slipper vara utlämnade till en eller ingen och dels för att jag har en måhända naiv föreställning om att folk som skaffar många barn är barnkärare än andra. Min "vän" har många syskon och det var bra föräldrar. Jag tror på min teori. Med vissa olysande undantag.
Oavsett "hot" eller ej ;-) så har jag att rapportera att vi städade ur en stuga i Tänndalen. Sedan var det sorgemusik på radion hela vägen hem till Gävle.
Så var det faktiskt... när han dog.
Avdelning; hur man går tassar runt ett viktigt ämne.
Christina: De som är rädda för mig är de som typiskt har 2.0 barn själva och bestämt sig för att fler barn än så klarar de inte av. Jag tror det är någon slags avundsjuka med i bilden, att vi klarar sånt som de inte klarar. Jag har bara plockat upp de här signalerna från flera håll senaste tiden, nothing big, men ibland blir jag förbannad på hur normdrivna vi är i det här landet. Sticker man ut på något sätt så får man förr eller senare veta det.
Ia: Din föreställning kanske är naiv, måhända finns det otroligt barnkära människor där ute som inte vågar skaffa fler än två. Jag tror att folk är rädda för att inte mäkta med, att barnen i den stora skaran ska ta skada pga detta. Den med många barn, som jag, är antingen dumdristig eller tror på sin egen kapacitet (välj alternativ själv). Att kärlekens styrka har något med saken att göra vet jag inte, har inte tänkt så.
Mo: tack för att du delar med dig av dina minnen.
Ja, sticker man ut på minsta lilla sätt... tänk då på de som sticker ut riktigt ordentligt! Hur helvetiskt måste inte det vara.
Jag ändrar. Hade tydligen helt fel känsla för bloggen innan. Förstod inte att allt måste vara jävligt allvarligt.
-Foolish me.
Avdelning; Fnösktorrt tillsmmans med näsan i vädret. Så jävla synd från någon som jag trodde skrev med vidvinkel. (kan ha missförstått allt, men eftersom jag vet att du är en duktig skribent så ser jag den eventuella misstolkningen som 0,01 procentig)
Men Du, jag ställer upp på det. Stor skillnad där...
-Åhhh. Glömde.
(nu är jag sur /se ovan/ så då jävlar skall jag kommentera på resten också...)
Rapporterar in: 2 komma noll-noll barn. Önskade mig fler men det blev inte så. Men jag gläds över de två jag har och skiter fullständigt i om andra har fler eller färre. -Capish?
Det borde kanske du också göra
-har roligt i stället och njut! Livet är way för kort för att gå omkring och tro att alla andra ser en som ett hot (för att man skulle ha för många barn... *harkel*).
Njut istället.
Lägg inte massa negativ energi på något som troligen är det mest postitiva i ditt liv.
Det är så otroligt onödigt.
Ia: Jag vet.
Mo: Ibland hamnar jag i en grop av irritation och möjligen självömkan, och då blir världen omkring mig min fiende. Det måste få vara tillåtet, även för mig, att vara i den gropen ibland. Bara för att du har två barn behöver du inte ta åt dig personligen av vad jag skriver, jag känner inte dig det minsta och du har ingenting med det här att göra. Din reaktion äger du själv och hela rättigheten till den också, den är din mänskliga rättighet, precis som mina texter hör till min mänskliga rättighet. Jag skriver även när jag mår dåligt, och då blir texterna utan vidvinkel och allt det där livsbejakande som du tycker att jag borde ägna mig åt. Jag har inga problem med att humöret skiftar, jag tycker inte du borde ha det heller
Tja, jag känner igen mig. Vi har bara ett barn av flera anledningar, främst att min fru har svårt att bli med barn. Det verkar sticka folk i ögonen så in i h-e. "Är det inte dags och skaffa fler barn?" Jävla norm-människor. "nä vi är jävligt glada att vi har ett barn för många får inte ens det!"
Jonte: Precis! Det handlar inte om hur många barn man har, utan att man inte passar in i normen. Mo, den här killen har fattat vad jag pratar om. Stå på dig Jonte, folk lägger sig i så in i h-e när man har barn, tycker sig ha rätt att kommentera hur man lever sitt liv, och jag är lika trött på det som du.
...please where can I buy a unicorn?
Skicka en kommentar