Metabloggandet börjar ta fart igen. Bloggare bloggar om sitt bloggande, uttrycker tvivel och hotar att lägga av. Det verkar finnas en livscykel i det här med att blogga menar somliga, i början är det bra för man har mycket att säga men sen sinar källan. Dom flesta av oss som vardagsbloggar i någon slags dagboksform verkar ha ungefär samma strategi och upplägg. Vi bloggar mest om det som händer i våra privata liv, våra nästan innersta tankar, och kryddar ibland med något vi snappat upp i kvällspressen. Det är en dagbok varvad med lite samhällskritik helt enkelt, så verkar det funka för mig iaf och jag känner igen mönstret i rätt många bloggar.
Somliga förståsigpåare säger nu att det är just dessa bloggar som har nått sin peak och kommer att dö ut, medan dom mer temainriktade överlever. Det låter väl iofs rimligt, en dagbok som sträcker sig över flera år är troligen inte den mest stimulerande läsning man kan hitta och det är heller inte lätt att hålla ångan uppe så länge. Många verkar dessutom leva i villfarelsen att riktigt bra och brännande vardagsbloggstoff bara kan produceras av den som lider, gärna som en halvalkad konstnär, och det är klart.. en intrikat frågeställning infinner sig förstås om man tror på den tesen. En frågeställning som säkert mången kreatör genom åren har stått inför: Ska jag låta bli att försöka ta mig ur mitt lidande för att bevara kreativiteten eller ska jag offra det brännheta stoffet till förmån för ett bättre och behagligare liv?
Om man tror på den här romantiserade bilden av vad som krävs för att vara kreativ så får bloggen en närapå livsavgörande betydelse och personligen tycker jag väl att det är lite väl mycket liv och nerv att hänga upp på ett sånt forum. Varje man och kvinna får naturligtvis ha sin syn på sin egen blogg, om du anser att din kreativitet står och faller med vad du presterar här inne så får du gärna tycka det. Själv har jag en lite annan syn på saken. För det första tror jag inte alls på tesen om den lidande konstnären. Det går alldeles utmärkt att skriva när jag mår bra, mitt välmående har ingen större inverkan på min produktivitet. Om sen den som läser föredrar mörka stycken av svårmod framför frierier i skinnsoffor eller gullepluttande om bebisar så beror det kanske främst på att läsaren söker allierade i sitt upplevda mörker. Igenkänning är ordet, det är så vi kommer överens. Den som mår dåligt söker stöd, den som mår bra lever fint i sin egen bubbla. På så sätt upplever vi kanske att mörka stycken av svårmod helt enkelt ger oss mer än hurtiga skrifter om hur bra skribenten mår. Mer stöd till vårt eget svårmod, mer igenkänning i en tid då det verkligen behövs. Vi vill nog veta att andra också mår dåligt när vi själva gör det. Det är också möjligt att svårmodet har en välgörande effekt rent estetiskt, att det helt enkelt blir snyggare. Själv lyssnar jag t ex nästan uteslutande på mollmusik, jag upplever den som vackrare än durdito, och det kanske är samma med texter.
Men bloggen har, borde iaf ha, en dimension som musiken inte har, om vi nu håller fast ett tag till vid den jämförelsen. Musik vill gärna förföra, vara vacker och svepa iväg lyssnaren till en annan värld. Det kan bloggtexter också göra, men om du tror att du kan producera såna texter dagligen så blir det nog svårt, troligen övermäktigt för dom allra flesta av oss. Musiken talar till dig men den svarar inte på tilltal. Det vi har här inne däremot, är ett forum för kommunikation. Jag skriver något, du kan kommentera, och kanske lär vi oss något båda två. Det finns alltså en kommunikation, ett upplysande, ett utbyte. För mig är detta det mest intressanta med bloggen och jag tycker det vore synd att kasta bort det bara för att man börjar må bra, bara för att den tidigare svärtan jag använde i mina texter inte längre är applicerbar på mitt liv, eller för att jag av någon annan anledning inte längre anser att jag har något att förmedla till er.
Jag tror faktiskt att jag tänker köra på så länge det här utbytet ändå finns, eftersom jag tror på att ni kan lära mig nya saker. Låt vara att jag själv kanske anser att den litterära kvalitén på det jag producerar börjar svaja, eller att ni anser att det inte längre är intressant att läsa om hur bra jag mår, men jag är beredd att ta den smällen. Det här är ingen bok, det är inte mitt livsverk. Det är ju fan bara en blogg.
2 kommentarer:
Fan en av anledningarna att jag gillar din blogg så mycke är ju just för att du inte gnäller och tycker synd om dig själv hela tiden. Det är otroligt tröttsamt med såna bloggar och det finns alldeles för många!
Dock kanske det är en bra och billig form av terapi att skriva av sig på nätet. Och egentligen tycker jag ändå det är bra att så många börjat uttrycka sig i skrift oavsett vad dom skriver om, det främjar tanken.
David: Skrivandet har väl fått bära den här stämpeln av terapiform i ett antal år nu, och det är bra att människor uttrycker sig, absolut. Det kan bara bli smartare människor av det. Dessutom tror jag vi blir mer nyfikna och lär oss leta och hitta information på ett annat sätt. Det är IT-revolutionen som ligger bakom det, bloggen är bara ett nytt sätt att kommunicera.
Skicka en kommentar