måndag, oktober 30, 2006

Male bonding family style

Jag har lyssnat på P3 igen. Farsan och jag har tapetserat hela helgen och radion stod på, i sann hantverkaranda lyssnar vi alltså på skval när vi arbetar. Dock inte reklamradio, aldrig reklamradio. Med anledning av denna maratonlyssning på kanalen som påstår sig ta temperaturen på populärkulturen vill jag utbrista i följande bittra rop: Nu får det vara nog med snällpop!

Det är Hello Saferide och Raymond och Maria till höger och vänster and I’m so sick of it! Alltid det där jävla handklappet också, klapp-klapp, klapp, det kompet borde förbjudas. Jag irriterar mig så in i bomben på att Saferide-tjejen sjunger med bred, amerikansk accent också, det låter skittöntigt Den där musiktrenden måste bara närma sig sitt oåterkalleliga slut alldeles snart, annars vet jag inte vad jag gör.

När jag brottades med räddningstapeten som mest (det var oftast en ojämn kamp i tapetens favör, jag vet inte om du har meckat med såna prylar men det är inte nån vanlig tapet, jäkligt bånglig) sneglade jag på farsan för att se om en liknande irritation över musikutbudet möjligen steg i honom också, men han var lugn som en filbunke och hundra procent koncentrerad på arbetet. Jag vet inte om det var begynnande senilitet eller selektiv hörsel som gjorde att han ignorerade skvalet, för gudarna ska veta att den mannen har haft åsikter om musik i sina dar.

För honom har det varit visa för nästan hela slanten. Gärna Dan Andersson-tolkningar men också en hel del Cornelis. Själv är han väldigt musikalisk, mer än han vill erkänna. Han sjunger i kör och gör det bra, min far är en eftertraktad tenor som titt som tätt får erbjudanden av traktens körer. Under min uppväxt försökte han inte ens förstå min musiksmak, vilket hedrar honom. Däremot blev han väldigt förtjust när jag sålde crosshojen och köpte gitarr för pengarna, kanske för att han då slapp skjutsa mig till grusgropar iofs men han var nog också stolt.

Han är stolt över mig, jag vet det. Vi har haft våra duster, speciellt under mina tonår förstås, men det har aldrig rått någon som helst tvivel om denna stolthet. På nåt sätt har jag alltid känt mig som juvelen i farsans krona, trots att jag har en äldre bror som stoltserar med meriter både inom idrott och konsten att snickra ihop ett hus från grunden.

Han är duktig min bror. Duktig, trevlig och ta mig fan ädel som en riddare. När vi växte upp fick jag vänja mig vid att traktens alla tjejer dreglade efter min hunkiga brorsa. Han var jävligt populär hos brudarna helt enkelt, vilket jag inte var i samma utsträckning. Det fanns en tid då jag var avundsjuk på honom, en tid då mitt bräckliga självförtroende hade jublat åt den uppmärksamhet som han åtnjöt. Idag är jag inte lika säker på att det hade varit allena saliggörande. I något som säkert låter som en efterkonstruktion kan jag hävda att dom barriärer jag tvingades ta mig över och dom krig jag tvingades utkämpa formade mig till precis det rätta virket. Men det kan som sagt vara rent nonsens det här.

Jag älskar iaf min bror och det har aldrig varit någon rivalitet mellan oss, förmodligen för att vi är så olika. Kanske känner han sig också som juvelen i farsans krona, det kan ju vara så. I såna fall är farsan ett geni. Det måste ju vara den optimala egenskapen hos en förälder, att få alla barnen att känna sig allra mest värdefulla.

Hur syrran känner runt det här vet jag inte men jag misstänker att hon nog har en mer kluven relation till farsan. I ärlighetens namn var han en ganska grabbig pappa när jag var liten, det var mycket klassisk male bonding på fotbollsplanen eller i gör-det-själv-hallen på OK-macken där vi mekade med Forden. Hon var aldrig med i den bondingen och när jag tänker efter så vet jag inte alls hur hon ser på den där tiden. Om hon tycker att han inte engagerade sig i hennes liv tillräckligt eller om hon sket fullkomligt i det. Det enda hon har sagt till mig är att hon fick en jäkla massa förmaningar från farsan som jag och brorsan slapp. Han var en ganska orolig förälder till en av världshistoriens mest skötsamma tonårsdöttrar.

Jag vet inte exakt hur jag gick från P3 till syrrans tonårstid men det finns säkert en röd tråd här nånstans. Huvudsaken är ändå att mitt budskap nått fram. Alltså, snällpopen måste döden dö inom en väldigt snar framtid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hell Yeah! Död åt snällpopen. Den dag jag blir enväldig härskare över en facist stat ska jag göra dig till ansvarig för utrensningen av olämplig musik!

Jens Lekman får dock leva, han står för den enda snällpopen som faktiskt är bra!

Det vore intressant att läsa vad dina söner har att säga om tjugo år, ang vem som är juvelen i kronen osv.. Och vad sladdisen som är på väg kommer tycka. Det är inte utan viss oro du ser fram emot den dagen right?

Anonym sa...

David: Jens Lekman? nja.. eftersom du kommer att vara just enväldig härskare i den där fasciststaten spelar det väl ingen roll vad jag säger så.. du bestämmer.

Om tjugo år ja, det vore förbannat jobbigt om något av mina barn kände sig förfördelade vid en summering av uppväxten. Det får helt enkelt inte hända.

Matte sa...

varegakvinnan: En av mina polare brukar stöta på en av killarna i R&M på stamhaket el mundo på söder. Det kanske är dags att skicka in en hit man?