Mentions of me around the world

Ibland hittar jag nya bloggar som länkar till min blogg och jag blir lika förtjust varje gång. Det går ju inte att förneka, att bli länkad till är det tydligaste tecknet på att den personen gillar det jag skriver. Ibland blir jag också förbryllad när jag hittar länkar till min blogg på lite oväntade ställen. Det är egentligen ännu roligare att hitta ”mig” hos en 18-årig tjej i Varberg, för det betyder ju att jag når människor som jag inte alls trodde att jag kunde nå. Men tanken svindlar.. kan det alltså pratas om min blogg på en gymnasiehåltimme i Varberg? Skumt. I vår superkontrollerade elektroniska community där det mesta kan spåras via statcounter och dylika tjänster finns få gömställen för den som vill vara blyg alternativt vara en anonym idiot. Det är väl sannerligen på gott och ont säger jag, och seglar upp i floskeltoppen. Den nya formen av elektronisk onani, dvs att googla sig själv, ger ju också liknande fakta. Jag erkänner, jag har gjort det. Fler än en gång. Det var inte så skönt faktiskt, orgasmen uteblev. Men jag har uppenbarligen det här behovet att veta vem som gillar mig, och det är väl fan djupt allmänmänskligt egentligen. Man känner sig lite needy, man googlar på sig själv, man hittar länkar och blir glad. Och för att avrunda på ett fullkomligt politiskt korrekt men faktiskt ändå ärligt sätt här nu så vill jag säga så här. Jag bryr mig inte om bloggtoppar och sånt. Folk får gärna hålla på med det om dom tycker att det känns bra att vara någon form av storsäljare (vilket jag sannerligen inte är) men själv blir jag faktiskt som allra mest stolt när ”jag” dyker upp som länk hos er. Det känns så jävla mycket mer personligt helt enkelt. Som att ni helt och fullt står för att ni gillar det jag skriver. Not gonna cry now.. tack!