Stina är inspector Clouseau och jag är Kato. Jag har blivit instruerad att angripa henne vid varje givet tillfälle. Jag smyger som en katt uppför trappor, gömmer mig bakom möbler och ålar mig fram på golven. Allt för att överraska och överfalla. Varje gång jag pekar på henne med fingret först vinner jag, varje gång hon upptäcker mig vinner hon. Jag lever mig in i rollen mer och mer, använder allt mer extrema metoder. Igår lyckades jag komma inom en meters avstånd innan hon upptäckte mig. Hon tittade på teve på övervåningen, jag kröp bakom matgruppen. Jag är en sniper. Jag är tränad att sova behind enemy lines för jag kan sova ljudlöst med ett öga öppet. Ingen smyger sig på mig. You can’t snipe a sniper. I åratal har jag drillats i konsten att ljudlöst lämna ett barns säng. Jag kan reglera min egen hjärtrytm med tankevilja. Jag är fullt och färdigt utbildad för tjänstgöring i lämpligt swat team, bara det att min utbildning till största delen har skett i hemmet.
Never underestimate a småbarnsförälder.
4 kommentarer:
Ett citat från Nalle Phu som känns på sin plats:
"För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger för att liksom motionera sig."
Ullis: Eller, vilket är vanligare hemma hos oss, så bidar man sin tid och ger tillbaka när offren som minst anar det.
clouseau -it's a bömb!
kato -what type of bomb?
clouseau -of ze explösife type!
Vargakvinnan: Jo fan, det där känner man igen. Smyger som en indian bara för att sekunden senare drämma knäet i dörrkarmen som en värsta Papphammar.
Christina: Kato, where are you my yellow little friend?
Skicka en kommentar