Kollektivtrafikexponering

Följande kedja av kollektivtrafikresor är för mig löjligt hisnande (jag genomförde den igår).

Spårvagn-buss-buss-flyg-buss-buss

Det beror inte på att jag har bacillskräck eller anser mig vara för fin för att frakta min kropp med kollektiva transportmedel. Tvärtom. När jag väl sitter där på bussen finner jag stor tillfredställelse i att betrakta mina medresenärer och fantisera om deras livsöden. Problemet jag har med kollektivtrafik är det slutgiltiga och oåterkalleliga i en avgång. Med andra ord, när en buss har gått så har den gått. Värst är det med flyg och tåg. Jag har en papperslapp som berättigar mig till en resa med just det tåget eller flyget som går just vid den tidpunkt som lappen anger. Missar jag den avgången så blir det jobbigt. Jag får påslag.

Denna oro i kombination med tidspessimism gör att jag inte är samspelt med en enda tidtabell på denna jord. En gång tog jag faktiskt fel tåg för att jag var för tidigt ute. Min biljett gällde inte för det tåget utan för det tåg som avgick en kvart senare. Dom kunde förstås inte kasta av mig men det var pinsamt. Speciellt som min biljett gällde X2000 och tåget jag hoppade på var ett gammalt lusigt tåg som kostade hälften så mycket att åka med.

Det fina i kråksången är att jag har flyttat ihop med en människa som är precis tvärtom. Jag fattar inte hur hon är ihopskruvad, fast filbunkar har väl inga skruvar förstås. Hon bara glider runt, var som helst i världen, och lyckas alltid ta sig dit hon har för avsikt att komma utan att kolla en endaste liten tidtabell i förväg. Hon säger saker som ”Det borde gå bussar” eller ”Det brukar ordna sig” och såna uttalanden gör mig naturligtvis inte ett dugg lugnare. När vi reser tillsammans uppstår alltså en intressant kollision. Jag springer omkring och frågar folk om buss 175 verkligen går till flygplatsen, lägger upp tidplaner med gott om luft (för bussen kan ju få punka eller nåt) medan hon sitter lugnt och tittar på. Vi kompromissar egentligen hela tiden. Jag försöker vara lite coolare än jag är och hon försöker engagera sig i saker som hon aldrig har sett som ett problem under alla sina ensamresor runt halva jordklotet. Jag däremot kan få påslag om jag ska ta bussen från jobbet ner till stan. I min egen hemstad. Jag har sjukliga symptom, hon vilar sig mot tunga erfarenheter.

När vi kom fram till Uppsala igår, efter allt som kunde ha gått snett men inte gjorde det, kände jag mig lite duktigare och en erfarenhet rikare. Problemet är bara att jag inte kommer att ha någon nytta av denna erfarenhet nästa gång jag ska resa kollektivt. Herregud, så mycket som jag har rest kollektivt borde jag ha lärt mig att slappna av tycker man. Men nej då.

Kanske är det med mig och kollektivtrafik som det är med Stina och tekniska prylar. Självförtroendet inom området vill aldrig riktigt lyfta till den nivå där oron låter sig besegras av tron på den egna förmågan. Jag är helt enkelt, av ovan angivna skäl, helt värdelös på att åka kollektivt. Och du som känner mig det minsta lilla anar förmodligen var skon klämmer som mest. Brist på kontroll. Det är inte jag som flyger flygplanet, det är inte jag som kör bussen, spårvagnen eller tåget. Om det var jag som körde allt så kunde aldrig en buss åka utan mig. Så är det ju.

Men det är bara att inse orimligheten i detta upplägg. Världen skulle stanna om jag körde alla kollektiva färdmedel. Så jag försöker faktiskt anpassa mig. Lyfta mig till den rätta nivån. Tack vare min sambos enträgna exponering tror jag också att jag kan nå dit en vacker dag. Då kommer jag att vara en ännu lite friare människa, vilket jag sannerligen ser fram emot.