Everything can change in a New York minute

Igår uppenbarade sig plötsligt en avgrund i det annars så tysta och fridfulla familjelivet i villan. Kvartsfinal fem mellan HIV71 och Brynäs hade fram till denna punkt puttrat på i sakta mak, utan vare sig intensitet eller spänning. Först 1-0, sen 1-1, sen 2-1, och vi höll nästan på att somna i soffan. Lilla I låg snällt i mitt knä och betraktade omvärlden som hon alltid gör, som om det var första gången hon såg den. Men så, pang! Ove Molin blir överkörd utan åtgärd från domaren, Mads Hansen åker sekunden senare ut för en tveksam hakning och Boorken, av alla filbunkar i världen, kliver ut på isen och pekar finger åt domaren. En sekund av chock, sen går allting väldigt fort. Lilla I börjar plötsligt skrika för full hals, kanal 9 får tillfälligt avbrott och allt som bara sekunder tidigare var lugn och ro blev nu plötsligt kaos. We had a New York minute. Huruvida Boorken har en psychic alliance med min dotter ska jag låta vara osagt, men det var läskigt när allt hände precis samtidigt så där. Vi satt alla fyra (jag, sönerna och I) och dumglodde säkert flera minuter på den blåa tillfälligt avbrott- bilden på teven innan jag bröt förlamningen. Eftersom vi ska repa med bandet ikväll så tänkte jag att det kunde ju vara bra att lyssna igenom dom nya låtarna, så jag gick ner till datorn i källaren bara för att få höra ett sprak i högtalarna innan hela ljudsystemet brakade ihop. Subwoofern och satellithögtalarna var lika tysta som en stum duvhök. Lilla I däremot var allt annat tyst. Hon fortsatte att gallskrika, väldigt otypiskt för henne måste jag säga. Sonen E ropade uppifrån vardagsrummet att HIV hade gjort två snabba mål, enligt tex-tv, och därigenom punkterat den match som Boorken vid det laget fick betrakta från läktaren och vi inte fick betrakta alls. Lika bra var väl det iofs, det är aldrig roligt att se när ens hjältar får hjärnsläpp. Kvarten senare kom S hem från gymet och såg min dystra, för att inte säga förkrossade uppsyn, och frågade vad som stod på. När jag i sann fjortisanda hade rabblat upp allt hemskt som hänt och försökt få henne att förstå vidden av denna avgrund så möttes jag av en reaktion som jag skulle vilja kalla professionell iskyla. Där och då blev hon för en stund psykolog, vilket hon väldigt sällan är inne i vårt förhållande, och jag kände mig definitivt som en patient med nyskurna armar. Min värld hade rasat samman, samtidigt som jag pinsamt nog förstod att den världen är en piss i den berömda mississippifloden. So what liksom, hockey och högtalare. Men som den psykolog hon är gav hon mig förstås precis rätt mängd support och förståelse, vilket bara gjorde min belägenhet ännu mer pinsam, och sen pratade jag inte mer om det utan ägnade mig istället åt den terapiform som jag vet alltid fungerar när små världar har rasat samman. Jag började fippla med datorn. Jag fick ljud. Jag kunde repa igenom låtarna en gång innan läggdags och allt var som vanligt igen. Det är fördelen med små världar, när dom rasar så bryter man ihop och går vidare på en kvart.