Gnälla är bra, gnälla är skönt, gnäll förenar

En bit in i förhållandet brukar varje par kasta alla livsbejakande och glada tillrop ut genom fönstret och istället bygga sin gemensamma grund på det psykologerna (möjligen lite skämtsamt) kallar ITB – Intimacy Through Bitching. Ett fenomen som visserligen kan skådas i flera sociala sammanhang men som ofta framträder som allra tydligast i parförhållanden. Du kanske har listat ut vad det handlar om, men för dig som inte hajar kan jag berätta att det handlar om att skapa en gemenskap genom att ogilla samma saker, enkelt uttryckt.

Man bygger sin egen lilla borg där vallgraven fylls av flytande skit, i form av våra åsikter om schlagermusik, Marit Bergman, Förkväll på TV4 eller vad som nu är föremålet för bitchandet i just det förhållandet. Detta till skillnad från inledningen av relationer där man liksom är mer positiv och vill framhäva allt man älskar här i livet och alla fina sidor man kan hitta hos sig själv (”Jag bara ääälskar våren/Att uppleva främmande kulturer är något jag verkligen värdesätter/ÖL ÄR TA MIG FAN DET BÄSTA SOM FINNS!”, etc).

För många människor, bl a mig själv, är detta en ganska plågsam och krystad process. Det ligger inte naturligt för mig att vara livsbejakande och positiv, inte som utgångsläge iaf. Därtill är jag alldeles för norrländsk, trots mina många gästspel i huvudstaden. Men t o m jag har tvingats inse att dylika lockrop ibland behövs för att fånga in honan, om vi nu ska bli lite biologiska här, och jag har väl säkert genom åren påstått ett och annat i dessa inledande faser som kort och gott inte är sant. Jag tänker inte gå in i detalj på dessa uttalanden, det är ändå preskriberat sedan länge.

Desto skönare är det då att glida över i nästa skede av förhållandet, det skede där man utan risk för att bli dumpad kan ägna sig åt ohämmad ITB. För det är ju där vi verkligen hittar och lär känna varandra, vill jag påstå. Visst är det fint och trevligt att vara positivt inställd till livet, ja man kan ju verkligen säga att en positiv livssyn många gånger är helt avgörande för hur det kommer att gå för den lilla människan. Men i en parrelation som pågått ett tag, känns det inte lite väl krystat att morgon efter morgon sitta och berätta om allt man gillar? Jag menar.. visst, ibland kan en sån krydda behövas, men kryddor ska man dosera med måtta och sans på min ära. Jag gillar ju t ex curry men fy fan vad det smakar illa när man överdoserar. Dessutom blir det ganska tråkigt att vara så där positiv efter ett tag. Det är och har alltid varit mycket roligare att gnälla tillsammans, snacka skit om den och den artisten som är så jävla överskattad osv.

Just det där med överskattade personer och fenomen är nog favoritämnet i vårt förhållande, det som ITB-diskussionerna oftast handlar om. Exempel: ”Alltså Marit Bergman.. what’s the deal?” Med det vill personen ifråga (i det här fallet jag) starta en diskussion om hur överskattad Marit Bergman är som artist. Om den andra håller med kan man få ett skönt ITB-häng ett tag, om den andra inte håller med får man istället en debatt. Det är också roligt, nästan roligare. Dom flesta debatter vid vårt köksbord handlar om politik eftersom vi, bekant för den trogne bloggläsaren, är anhängare av olika block, men det brukar alltid ebba ut i sånt där tråkigt ”ja vi tycker ju olika och det är väl inte mycket vi kan göra åt det-koncensus”. Eftersom alternativet förmodligen är att den ene slänger ut den andre och vägrar varje försök till försoning så har vi ett visst inslag av vit flagg i just dom politiska diskussionerna. Men när det gäller artister, skådespelare, författare, tv-program, filmer och dylikt, då är det fritt fram att bitcha. Olika åsikter om en artist kan aldrig åsamka vår gemensamma grund en allvarlig spricka, så det är bara att dynga på med dom negativa superlativen.

Jag har redan nämnt Marit Bergman flera gånger, som i mina öron är Sveriges mest överskattade artist. Det är väl säkert kul att göra 60-tals pop på 2000-talet, men så särskilt nyskapande kan man ju inte påstå att det är. Dessutom är nog låten ”Eyes were blue” det sämsta jag någonsin hört från en svensk artist (du kanske börjar ana ITB-tonen nu?) Andra föremål för den berättigade frågan ”What’s the deal?” är Nick Hornby, Moneybrother, Stockholm live, Parlamentet, Grabben i graven bredvid, Förkväll på TV4, TV4 i största allmänhet, Peter Jihde, Kristin Kaspersen och golf.

Du tycker kanske att det här känns ganska insnöat och mer som ett tecken på att ett par har varit tillsammans för länge. Att nästa steg liksom är att hata allt, inklusive sig själv, för att till slut dö en plågsam död, kvävd av sina egna spyor. Det kan jag förstå, om man bryter ut detta beteende ur sitt sammanhang så framstår det ju helt idiotiskt och allt annat än konstruktivt. Men se, jag tror att det är just ITB som inte bara håller ihop många par utan också bidrar till en sund och, törs jag säga, livsbejakande utveckling. Det är ju en klockren screening process om man tänker efter. Genom att identifiera allt vi inte gillar kan vi istället fokusera på det som verkligen betyder något: Kärleken. Jag menar att vi ödslar med kärleken när vi låtsas vara positiva, istället för att hushålla med den och släppa fram den när den behövs som bäst. Tänk dig själv, du är tjej och din kille har suttit och gnällt på allt mellan himmel och jord en hel kväll för att sen plötsligt vända sig om till dig och säga ”Men dig älskar jag, det ska du veta”. Alltså jämför med om killen har suttit och dragit iväg värsta kärleksförklaringarna till höger och vänster. Till våren och Cheap Monday-jeans och Afghan Whigs och Borat och IFK Skövde och smörstekta champinjoner, och sen liksom i förbifarten så älskar han dig också. Erkänn, det första exemplet känns bättre va? Mer äkta liksom. Alltså har jag rätt. Igen. Tänkte väl det.