In the ghetto

I fredags var jag och lilla I ensamma hemma. S åkte till Uppsala, motvilligt, för att fira en jobbarkompis som fyllt jämnt. Det var första natten utan I för S, men hon ringde bara två gånger under kvällen vilket jag tycker var starkt gjort. I och jag lagade mat (ja det var naturligtvis jag som stod vid spisen och hon som tittade på) och lyssnade på Elvis. Mycket Elvis nu, och bara den sena och rätt geggiga Las Vegas-perioden. En av mina favoritlåtar är Moody Blue och jag vet att det har att göra med min barndom. En av mina kompisar, han som hade en rätt så ofestligt alkoholiserad farsa, bodde i en lägenhet som helt dominerades av Elvis-hyllningar i form av affischer och andra artefakter. Det var mamman, den hårt prövade hustrun till en alkoholist, som älskade Elvis. Hon var den snällaste av alla snälla mammor och som 7-åring tyckte jag inte alls det var konstigt att hon alltid gick omkring i leopardmönstrade kläder. Tvärtom, jag tyckte det var snyggt. Min mamma hade ju tantkläder. I den lägenheten sov jag över ganska ofta och Moody Blue spelades mer än andra låtar, ständigt ackompanjerad av leopardmammans nynnande från köket. Dom hade jordnötssmör också, fast det gillade jag aldrig. Antar att det var kitschigt som satan men jag gillade det, och detta påminns jag om varje gång jag hör låten.

Annars förflöt fredagskvällen med sällsynt skådat mys. Hon är så jäkla gullig den lilla oxfilén till unge att man jävlar i mej bara vill äta upp henne. Åkte till Uppsala på lördan, shoppade lite på stan och fikade med svärmor innan vi blev hämtade till middagsbjudning hos kompisar. Jag blev bjuden på fördrink, vin och portvin, blev nästan lite bladig och det känns alltid skumt och aldrig rätt att vara det när I är med. Jag skyller på att jag är ovanligt lättpåverkad nu för tiden eftersom jag inte alls dricker i dom mängder jag gjorde förr. Till sthlm på söndan för att hälsa på kompisar som flyttat in i Hammarby Sjöstad. Märkligt ställe det där, jäkligt fin lägenhet men stadsdelen gives me the creeps. Det känns fullständigt själlöst när allt är nybyggt och ser likadant ut, som om någon i sann Jehovas vittne-anda har bestämt sig för att skapa ett nytt paradis på en annan planet och bara dom rätta personerna har blivit inbjudna. När jag går omkring där på promenadbryggorna i vårsolen känner jag mig orakad, vilket jag förstås också är men jag brukar aldrig bry mig om det. Folket som går där är så tillrättalagda och prydliga att jag får kväva impulsen att skrika könsord rakt ut i tomma luften. Jag tror att H-by sjöstad löper större risk att bli ett ghettoliknande miljonprojekt med tiden än det stilistiska skrytområde som skaparna säkert avsåg, men jag kan ha fel.

Slaggade över hos S brorsa, fick rätt kraftiga allergisymptom av kattjäveln och sov uruselt. Knotade en förmiddag på kontoret i Solna innan jag tog mig ur 08-området vid lunch. S och I är kvar i sthlm ett par dagar, jag får klara mig utan mina brudar tills på onsdag. Jävla tur för mig att sönerna är här nu, inga kan få mig på bra humör som dom. Jo förresten, årets säkraste vårtecken dök upp idag. Farsan var här och hämtade sin motorcykel.