onsdag, mars 07, 2007
Istället för rapp dialog, tvättsvamp
I lördags satt jag i bilen på väg till Uppsala och pondrade iväg, som vi brukar säga. Alltså tankarna flyr och dansar en egen liten dans. Det brukar bli så när jag kör bil. Jag tänkte något om Persbrandt, oklart varför, och kunde till min fasa och faktiskt skräck konstatera att jag hade glömt vad karln heter i förnamn. Jag hade fan glömt det! Satt alla gånger en kvart, från Björklinge till Uppsalas norra infart, och testade olika varianter. Staffan Persbrandt.. Magnus Persbrandt.. Per Persbrandt.. inget stämde. S satt i baksätet och slumrade men jag tänkte ju fan inte fråga henne, sånt där måste man bara komma på själv. Och jag frågar dig, hur i h-e är det möjligt att glömma namnet på en så pass offentlig knickedick? Ja du kan svara att det är fullt möjligt, om man uppvisar symptom på någon hjärnrelaterad sjukdom. Jag är sjuk i huvudet, och jag är rädd. Det finns fler exempel, jag glömmer horribla saker alltså. Plus att jag är abnormt trött trots att träningen har kommit igång, och dessa irriterande luckor i minnet och följaktligen också min förmåga att konversera har gjort mig grinig. Jag lever högt, ja.. har levt högt, på min rappa tunga. Min förmåga att snabbare än alla andra hitta orden som träffar rätt är mitt signum.. har varit mitt signum.. tills nu. Jävla lallande idiot liksom. Ge mig en kvart att replikera så ska du få se på fan, det funkar ju inte. Hela min identitet är bortspolad på senilitetens strand. Ut till havs har den farit, min fina självbild, och aldrig ska jag se den åter. Jävla skit. Vad ska jag göra nu? Vänta på döden? Vara glad för det jag har? BLI ÖDMJUK KANSKE?! Holy fuck. Och hur kollar man upp sånt här? Hjärnröntgen? Och om jag får reda på att min hjärna sakta men säkert håller på att förvandlas till en tvättsvamp, vad ska jag göra med den informationen? Söka upp Sir Richard Branson och tigga till mig en gratisbiljett till hans lågprisflyg till rymden? Rymden har jag alltid velat uppleva, kanske bäst att passa på medan hjärnan fortfarande kan ta in och bearbeta synintryck. Lågprisflyg förresten, det lär ska kosta 1,5 millar. Inte så jävla billigt tycker jag. Men om rymdflyget hamnar i samma konkurrenssituation som reguljärflyget så kanske man kan få sig en rymdfärd för en femhundring vad det lider, fast det lär ju vara för sent för mig. Jag med min ruttnande sunkhjärna. Att det skulle sluta så här alltså, det känns ironiskt ändå. Mina biceps eller mina lårmuskler har jag inte så stor nytta av, dom jävlarna kunde ju få braka ihop före skallen tycker man. Men nejdå, senil ska fanskapet bli. Om jag var en religiös man kunde jag säkert tyda detta som ett straff för mina synder, och dom är många, men jag är jävligt mycket ateist och som sådan svävar jag förstås i bitter ovisshet runt orsakerna till skallsvampen. Det är liksom bara ännu en sån där grej som man hade kunnat ge sig fan på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hohoho! Välkommen i klubben.
Jag oroades så till den milda grad över mitt usla minne att jag gick till doktorn och krävde någon form av minnestest.
Testet gick ut på följande:
- Vilken våning befinner vi oss på?
- Vad är det för föremål jag håller upp?
- Nu ska jag säga tre ord, du ska upprepa dem när jag är klar.
Ocksåvidare. Dvs ett test för senildementa åldringar. Det verkar inte finnas något mellanting, för oss som inte är helt väcka men ändå jävligt glömska och oroade av det.
Sedan gjorde han ett annat test, och kom fram till att jag led av en mild depresseion. Tydligen kan man bli glömsk av det. Jag fick tabletter som jag aldrig käkade för jag tyckte det lät som bullshit.
Det bör tilläggas att jag dock fortfarande är jävligt glömsk.
Ior: Broder! Ett sånt märkligt test på min ära, men glädjande för mig att du redan tagit smällarna. Mild depression låter ju överkomligt, och inte fan tänker jag knapra några piller heller, då blir man väl konstig på riktigt. Fan, vi måste ta en öl och snacka om det här nån gång. Jag känner mig så besläktad med dig nu när det visat sig att vi är lika förvirrade båda två.
Jag tror att det är någonting vi 37-38-åringar lider av.
Jag har en teori till. Är det inte så att du bara för ett par månader sedan fick en dotter som ger både dig och det ömma ätteläggets moder grav sömnbrist? Att sova för lite ger just de symptomen, man blir seg i hjärnan, så oroa dig inte, det går över!!
hehe... vilken makalöst underbar frustration. Kryddad med lite sann oro såklart. Men jag kunde inte låta bli att le (skratta).
Jag har varit förvirrad i hela mitt liv. En dagdrömmare, går förbi min egen port på väg hem, marcherar rätt ut i gatan i rusningstrafik, glömmer plötsligt bort vad min kollega som jag pratar med heter, you name it. Skillnaden är att jag alltid varit sån. Dagdrömmare.
Släpp kontrollbehovet ibland, unna dig tillfällen där du inte behöver vara ajour med vardagsmönstret, rutinen. Jag tror att kontrollbehov av alla slag någon gång slår tillbaka. Unna dig själv att en gång per dag tänka, "jag vet inte". Det är rätt skönt. Det är ofta just då man ser saker man inte brukar se. Det var ett litet tips från någon som inte vet så mycket bara.
Missförstå mig rätt. Jag menar INTE att det är sunt att dagdrömma i den utsträckning som jag gör. Men det borde någonstans finnas en balansgång.
Å du, signumet hitta träffsäkra ord tycker jag du lever upp till storartat i det här inlägget.
Hm... men jag har ju inte barn - även om den teorin kanske inte lät alltför långsökt i Mattes fall.
Jag funderar i andra banor: kan det vara spriten - ett alltför ihärdigt festande som till slut frätt bort den del av hjärnan som sköter minneshanteringen? Eller kan det vara som foliehattarna säger, det är mobilstrålningen som gör oss glömska?
Jag tycker påfallande många i min omgivning gnäller över dåligt minne. Men så kanske det har varit i alla tider - nån gång efter 30 börjar kanske hjärnan helt enkelt mögla där inne i mörkret.
Jag tror på foliehattarna!!! 30 är en skröna! Word pukt Jag är där om... aaaarrhh... 2 månader. Hur skulle detta sluta när jag ett helt liv tampats med glömskan? I'm screwd in that case! Vilken liten överraskning Matte kommer bjudas på imorgonbitti. Personlighetsanalys av bästa sort. Kanske inte var hans tanke men jag har svårt att låta bli.
Ia: Ja det är väl nåt sånt.. ålder, typ. Jag har blivit gammal och rutten i skallen.
Lotta: Jo.. visst är det lite mer stök på nätterna men jag brukar fixa sånt ganska bra, plus att I är väldigt snäll. Men okej, det kan vara, som jag brukar säga, en kombination av faktorer. Man letar gärna efter en stor å när det oftast är många bäckar små, så poetiskt.
Helena: Jag tror man ska skilja på dagdrömmande och minnesförlust. Jag dagdrömmer också väldigt mycket, kan komma till jobbet med fel väska osv. Den typen av kontrollbehov har jag nog inte. Men när minnet sviker, liksom slutar fungera, då blir man lite skraj. Men du har rätt i att jag behöver släppa på kontrollen mer än jag gör, fast å andra sidan krävs det rätt mycket kontroll i en familj med tre barn så.. balans är väl ordet. Och ja, jag är glatt överraskad av analysen i kommentarerna.
Ior: Som sagt, det kan vara många bäckar små som är svaret. Spriten, i kombination med strålningen, i kombination med åldrandet, det kan nog räcka för att golva även en intelligent ung man som du. Jag lägger till mild sömnbrist i kalkylen och får ett vrak som produkt.
Vilken tur att du kan ta det på rätt sätt. Jag kan bli trött på mig själv när jag går igång ibland. Fast jag skrattar ofta åt det och tycker att jag har rätt såklart ;)
Skicka en kommentar