Shout it out loud

Kan man åsamka sin musiksmak permanent skada? Vi letar efter pricken över i:t, en ny öppningslåt som ska blåsa sminket av grogghaggorna och tupéerna av dom porrskadade klippoteksägarna. Man kanske inte ska tilltala sin publik nedvärderande på det sättet men det ligger en extremt långvarig hatkärlek bakom dessa ordval. Uppväxt i Gävle som jag är, med krogdebut som sextonåring på en marknad med klart begränsat utbud, har jag sett en del människor sitta och smöra i baren under många många år. Samma människor, samma bar, samma promillehalt. Låt mig bara påminna dig om att det är över tjugo år sedan jag var sexton, och det där kändes ju så där allvarligt talat.

Tillbaka till musiksmaken. Den allmänna uppfattningen i vår tillfälliga lilla kombo till band efter förra spelningen kan sammanfattas i meningen ”Nu måste vi hora ordentligt!” (tror det var trummisen som sa det). Från att i början av äventyret ha försökt hålla fast vid någon slags heder och integritet, en ambition som kanske bäst illustreras med uttalanden som ”Vi måste ju ändå kunna stå för det vi spelar” och ”Här drar jag gränsen, Jumpin’ Jack flash är INTE min grej!” befinner vi oss nu i en helt annan ände av integritetsskalan. Och jag tror att förfallet började när jag köpte kvinnokläder. Det klack liksom till i skallen på mig där, jag gick över en osynlig men ack så viktig gräns och jag förstod det inte förrän efteråt. Om jag ångrar mig? Inte ett dugg! Det är dags att förnedra sig, det är dags att skaffa sig lite nya referenser. Inte gå och vara iskall i mitten hela tiden, det måste få sticka ut nu. Åt nåt jävla håll bara, ut med skiten.

Så jag plöjer igenom låtlistor i datorn och lyssnar på intron i jakt på den perfekta öppningen. Intron till låtar som ni bara skulle vifta bort som irriterande flugor, dom flesta av er. Här pratar vi inte ens om musik, vi pratar om att blåsa tupéer av mycket äckliga män. Någon slags musikalisk motsvarighet till en högtryckstvätt. Och det är ganska roligt det här, att försöka hitta den låt som bäst svarar upp till ambitionen ”Nu måste vi hora ordentligt!” Kan det vara ”We’re not gonna take it” med Twisted Sister? Eller Joan Jett’s ”I love rock’n roll”, eller ”Shout it out loud” med Kiss?

Men den oro som jag uttrycker i början av texten känns ändå befogad förstås. Hur länge kan jag plöja min näsa i denna sörja innan den där fingertoppskänslan, som jag tror att jag har, går förlorad? Jag sitter i bilen och lyssnar på ”Psycho cirkus” med Kiss, dunkar takten med handen mot ratten och tycker liksom att det är ju rätt schysst det här. Distade gitarrer, hårdrock, ylande sång, sånt har en effekt på mig. Jag blir tonåring igen. Jag försöker gasa på min trötta Ford och bli farlig igen, och det tåget har ju förstås gått för länge sen men det är känslan, känslan förstår du. Den här musiken, den överdrivna och smått löjliga, den toksminkade och bredbent föråldrade, den betyder faktiskt något för mig. Den ger mig energi, i all sin utstuderade pantomim. Det ÄR ju löjligt det här, medelålders män med smink i skägget och gurkor i brallan, men ”Detroit rock city” ger mig något som känns som en kär gammal vän på återbesök. Vi var där en gång, unga och fulla av liv, och vi dansade på biltaken. Nu är jag gammal men full av liv ändå, och inte fan dansar jag på biltaken men ni ska fanimej veta kära vänner att den här fåniga musiktävlingen har fått mig att leva upp på ett alldeles nytt och mycket trevligt sätt. Så okej att jag trippar runt i fula kvinnokläder, att jag spelar för packade grogghaggor och ännu mer packade och småfeta pojkar som dreglar bara jag slänger iväg ett distat A (världens tacksammaste publik, pojkar som gillar hårdrock), but right now that’s the only rock n’ roll I’ve got folks. Jag behöver den, så jag tar tacksamt emot den. Det kommer alltid att finnas en tid och en plats för Nick Drake, Neil Young, Johnny Cash, Joni Mitchell och Nina Simone. Bara inte just nu.