Teamfuckingbuilding

Ibland gör man saker som man normalt inte skulle göra. Du kanske har varit med om det, när man underordnar sig ett syfte som är större än att bara tillfredställa sina egna behov. Det kan vara triviala saker och det kan vara livsavgörande saker, spannet är enormt, men i grunden finns samma känsla. Att man är med om något som är större än en själv. Att någon övergripande kollektiv vilja har tagit över rodret och du underordnar dig.

För mig personligen är det bra att vara med om såna saker, för daningen av min karaktär är det nog så. Även om det inte alltid känns klockrent när man gör det, jag är nämligen i grund och botten en hemskt egoistisk människa som inte gärna underordnar sig något alls. För det var ju så igår när vi repade in två nya låtar att den där känslan for över mig en stund. Vi är sex personer som har underordnat oss en tillfällig gruppering, vi måste komma överens och vi har en deadline. Vi har också ett syfte, vi ska vinna en fånig tävling. Så var det inte från början, att vi ville vinna liksom, men säkert som amen i kyrkan har målsättningen förändrats efter resans gång. Vi är ju bra, så bra att vi borde kunna ta hem det där. Det var också detta syfte som gjorde att sex vuxna män igår kväll satt i studion och lyssnade på Twisted Sisters ”We’re not gonna take it” (eller ”We’re not gonna make it” som basisten trodde att den hette, han är gammal symfonirockare..), för det hade vi garanterat inte gjort under normala omständigheter. Ingen av oss. Garanterat. Men nu ska det horas, och det är fan roligt!

Varje individ har sin givna roll och bidrar till helheten. Det är en skön känsla när det funkar, och när jag sitter där och filar på det som jag ska bidra med i min roll (gitarrist) så tänker jag på alla dessa konferenser där jag tvingats genomlida föreläsningar av idrottsledare eller gamla avdankade högerforwards som ska lära oss vad teambuilding innebär. Alltid dessa jävla idrottsmetaforer, och cheferna (som samtliga är män och har spelat hockey eller fotboll som unga) som tror att idrottsspråket är så jävla universellt, att alla kan relatera till känslan som infinner sig när man ligger under med en balja och det återstår en minut av matchen. ”Då klev han fram, Lill-pitten Karlsson, och stänkte upp den i klykan”. Varje gång detta händer ser jag mig omkring i lokalen och ser 75 % nördar som troligen aldrig har varit i närheten av en fotboll (tänk FC-Z här), jag ser kvinnor som skiter fullkomligt i idrott, som nästan hatar idrott (inte för att kvinnor generellt hatar idrott men många av mina kvinnliga kollegor bedyrade att dom inte hade en aning om vem Jonas Bergkvist var, ungefär halvvägs in i hans föreläsning) och jag tänker att det här budskapet flyger ju fem mil över skallarna på dessa människor. Så varför fortsätter man ändå att försöka inbilla oss att det vi gör på dagarna är samma sak som att spela hockey? Puckon.

Själv är jag väl någon slags hybrid av det mesta. Lite halvnörd, lite halvidrottstok, lite halvmusiker och en god portion hönsmamma. Men grabbiga grabbar, dom förstår idrottsspråket. Dom förstår språket och dom tror dessutom att dom har ensamrätt på teambuilding. Dom har spelat fotboll va, dom vet hur det där med team fungerar. Well I’ve got news for you mr Strongarm, you don’t know shit about teambuilding. Inte förrän du har spelat i ett band har du hela den bilden komplett. För att komma överens och dra åt samma håll i ett band, med dom olika roller som behövs för att helheten ska fungera men som ändå är så väsensskilda som dom är (jämför en sångare och en basist t ex, liknelsen med planeterna Mars och Venus räcker inte på långa vägar), det ställer jäkligt höga krav på att alla underordnar sig det högre syftet. Och då ska man dessutom bära i minnet att många musiker till kynnet är individualister på en nivå som får Zlatan att framstå som en materialförvaltare.

Så där har ni teambuilding av högsta rang gott folk, ett rockband. Vi borde bjuda in Mick Jagger på våra konferenser istället för Niklas Wikegård, för han vet nog mer än någon annan hur man får individualister att dra åt samma håll och dessutom är han så pass känd att t o m nördarna vet vem han är. Där finns dom enkla budskapen (”I know it’s only rock n’ roll but I like it”), där finns passionen och där finns den oöverträffade framgången som evidensgrund. Det kan iofs visa sig att jag får nöja mig med någon svensk motsvarighet, typ.. ehh.. Sten & Stanley? Men va fan, det skulle ändå vara ett stort kliv framåt jämfört med småkronornas före detta före detta förbundskapten.