Uppväxt

Jag fastnade för det här, när Goesta skriver om medelklass och underklass och vad som egentligen är den stora skillnaden i hans ögon. Jag fastnade speciellt för formuleringen ”du har inte levt med en konstant känsla av att minsta vindpust slår undan benen på hela din familj” när han vänder sig till medelklassläsaren för att förklara sin uppväxt. Åtminstone är det vad jag tror att han försöker göra.

Jag fastnade för hans text eftersom den fick mig att fundera på min egen uppväxt, och även fundera på hela debatten om klasser som jag tills nu har tyckt varit smått löjlig och överdriven. Varför? Kanske för att min egen familj har gjort en resa och förflyttat sig från arbetarklass till något annat, kanske medelklass. Fast går det? Den frågan är stående i debatten om klasser. Rent ekonomiskt går det alldeles utmärkt, och nu ska jag berätta hur min familj gjorde.

När jag var liten arbetade pappa på fabrik och mamma hade dagbarn. Vi bodde i radhus, i ett område där dom flesta nog tjänade mer än pappa. Som jag minns det var grannarna oftast lärare, lantmätare eller tjänstemän (vilket var något väldigt vagt och märkligt i mina ögon, dom körde Volvo och bar portfölj men jag förstod aldrig vad dom gjorde på sina jobb). Vi bodde i ett område där andra tjänade bättre och mina föräldrar gnetade med örena, för det var viktigt för dom att vi barn fick växa upp på ett bra ställe. Lugn och ro skulle det vara, och tryggt. Mina föräldrar läste inte Strindberg, lyssnade inte på klassisk musik och tittade inte på intellektuella franska filmer. Min pappa läste Torsten Ehrenmark dom få gånger han läste något, hade undangömda porrtidningar (och jag visste var dom låg), lyssnade på dansbandsmusik och gammeltjo och hade Tipsextra som favoritprogram på teve. Tipsextra, helgmålsbön och sen Hem till gården. Det var lördagarna det. Sen somnade alltid pappa i soffan. Vi hade nästan alltid den äldsta bilen på parkeringen, fast den var fin för pappa tog hand om sina prylar. Det hade han lärt sig som barn, om grejerna ska hålla så måste man ta hand om dom. Han har fortfarande idag väldigt svårt att förstå slit och släng-mentalitet. Min mamma var en klassisk bullmamma, nästan alltid i färd med något bak i köket eller svassande med rumpan över dammsugaren. Maten stod på bordet när pappa kom hem från jobbet. Pappa drack lättöl till maten, jag tror nästan aldrig jag såg honom full när jag var barn. Mina polare hade radiostyrda bilar som svängde åt båda hållen, en sån hade vi inte råd med. Jag fick en som svängde åt vänster när man tryckte på en knapp. Mina polare åkte slalom och for till fjällen på sportlovet, det gjorde aldrig vi. Min pappa var aldrig ledig på sportlovet, fabriken måste fortsätta producera. Jag förstod aldrig hur mina polares pappor kunde vara lediga så ofta, men dom var väl tjänstemän tänkte jag.

Sen hände något, min mamma började plugga på komvux när jag gick i fyran och livet där hemma skulle aldrig bli sig likt igen. Dagbarnen försvann, vilket jag tyckte var skönt för jag fick ha mitt lego ifred. Mamma satt allt oftare vid skrivbordet och pluggade istället för att laga mat eller städa. Istället för mammas väna röst var det farsan som gastade åt mig och brorsan att maten var klar när vi spelade hockeyspel nere i källaren. Vi visste inte ens att farsan kunde laga mat, men det kunde han. Han kunde städa också, och tjata på oss att vi måste hjälpa till. Efter två år på komvux hade mamma läst in tillräckligt med ämnen för att få jobb, och min dröm gick i uppfyllelse. Jag fick en cross. En 80-kubikare. Det hade hon lovat, när hon fick jobb skulle jag få min motorcykel. Det här kanske är svårt att förstå vidden av om man inte är intresserad av motorcross men det är väl ungefär i paritet med en hästtokig tjej som får en egen häst. Med andra ord väldigt stort för en tolvåring.

Därifrån och framåt var vi inte längre en arbetarfamilj. Inte bara. Vi hade ju fortfarande samma historia, den slipper man inte undan. Det ville jag inte heller, jag var stolt över min pappa som jobbade på fabrik. Farsan läste fortfarande inte Strindberg och morsan tyckte fortfarande att dansbandsmusik var roligare än klassisk musik. Rent kulturellt, eller vad man ska säga, var vi fortfarande samma människor men i andras ögon hade vi flyttat upp till en annan klass. Man såg det på grejerna. Min cross och brorsans 10-växlade cykel, fast den betalade han nog själv om jag minns rätt. Jag förstod det inte då, men vi hade skaffat oss en annan ekonomisk trygghet. Om det var den som skänkte ett större lugn till vår tidigare ganska bråkiga familj ska jag låta vara osagt, men det tål att tänkas på.

Och där någonstans hittar jag skillnaden som Goesta pekar på. Skillnaden mellan klasser, den ligger inte främst i pengarna eller grejerna eller vilka författare som fanns representerade i bokhyllan. Nej, skillnaden handlar nog allra mest om trygghet. Jag kände aldrig att minsta vindpust kunde slå undan benen för hela vår familj, det kändes faktiskt rätt stabilt. Så pass stabilt att jag aldrig ens funderade på att det kunde hända. Att min pappa kunde börja supa och slå oss mot elementet eller att mamma skulle göra likadant, det fanns bara inte i min värld. Dom var ju mamma och pappa, och rätt schyssta, fastän pappa slängde ut mig i en snödriva en gång. Och även om jag aldrig har lånat en krona av mina föräldrar så har morsan alltid sagt att jag ska komma till dom först om det blir några problem. Trygghet. Känslan av att det finns en buffert, en säkerhet. Ja Goesta, jag hade det så.

Om jag var medelklass eller arbetarklass vet jag inte, och det känns fortfarande irrelevant för mig att sätta den stämpeln på min uppväxt. Det jag förstår idag är att jag helt klart har växt upp i en arbetarkultur, med en far som spottade rakt ut när han såg Gösta Bohman på teve och med föräldrar som klädde sig fint på första maj och gick i tåget. Jag fick lära mig att arbete var viktigt och att man inte skulle gnälla, för det fanns alltid någon som hade det värre. Spotta i nävarna och snyt dig om du är förkyld, men för att sjukskriva dig krävs minst 39 graders feber. Du jobbar på, och du gnäller inte i onödan. Du sparkar uppåt och tar hand om din familj. Du får visa känslor i samband med sportevenemang men en kram i köket hör till ovanligheterna.

Visst känns det obehagligt att sätta etikett på sitt eget liv på det här sättet, men om det är tvunget för att få er att förstå varifrån jag kommer så gör jag det. Kanske behövs det också för att jag själv ska förstå vem jag är idag. Varför jag gjort dom val som jag gjort. Här sitter jag med tre barn och jobbar på, tror inte att jag gnäller i onödan och sjukskriver mig väldigt sällan. Jag skriker rakt ut när Brynäs gör mål, så pass högt att jag skrämmer min lilla dotter. Jag har läst Strindberg, jag har en ny bil och förmodligen en halvsnobbig syn på vad en bra film ska innehålla. Även om jag verkligen gillade ”Talladega Nights”. Men framför allt är det tryggheten som har format mig. Närvaron av den men också behovet av den. När den inte finns blir jag väldigt orolig. Det kanske är priset som jag fått betala för min trygga middle of the road-uppväxt, att jag inte är en man som kan koka soppa på en spik och nöja sig med det. Och det ska man fan inte gnälla över, för det finns dom som har det mycket värre.