Bildt schmildt snart gräver dom väl upp Anders Björk också

Calle Bildt blir utrikesminister. Ganska väntat med tanke på hans meriter men oväntat med tanke på hans tidigare beef med Babyface Reinfeldt (det är mycket ..ldt på slutet nu för tiden). Det måste ha inneburit en viss prestigeförlust för Babyface när han insåg att Bildt till slut var det enda gångbara namnet.

För mig är Bildt en kvarleva från den tiden då blått var blått och rött var rött. En östermalmsstreber som under sin tid som partiledare mognade betänkligt framför tv-kamerorna. Jag är så gammal så jag minns hur han var i början. Den där dryga von oben-stilen som retade gallfeber på min far var en fin krydda i vår tv-soffa. Sedan dess har politiker blivit medietränade in absurdum och alla beter sig i stort sett likadant. Strömlinjeformningen är total men så var det inte back in the days. Om du råkar se en politisk debatt från 80-talet eller början av 90-talet slås du snart av hur hård och bitsk tonen kunde vara, något som helt saknas idag. Speciellt om Palme var med i debatten, han var sällsynt och stilfullt brutal. Idag är det förstås ingen slump att uttrycket ”politiskt korrekt” består av just dom två orden men på Calles tid var politiker långt ifrån korrekta. Höjdpunkten var förstås dom tv-sända KU-förhören efter Olof Palmes död, den s k Ebbe Carlsson-affären. Där satt Anders Björk och läxade upp en totalt oborstad Carl Lidbom medan ordföranden knaprade lugnande piller. Det var underhållning på allra högsta nivå och som 17-åring satt jag där och tänkte att det här med politik kanske inte är så jävla tråkigt ändå. Men idag.. zzzz.

Vi lider av koncensussjuka i det här landet och det märks oerhört tydligt på våra politiker. Att det nu blir en alliansregering som utgör den allra yttersta trubbiga spetsen på koncensusspjutet känns bara som en helt naturlig utveckling på tristessen. Nu pratar jag alltså inte om politiska sakfrågor utan endast dramaturgi. Jag upplever att politiker idag är alldeles för rädda för hur dom ska uppfattas där ute i stugorna. Som ett resultat av detta blir dom fega och tar helt enkelt inte i så att vi hoppar till i soffan. Fast det är exakt det dom borde göra. Det som gemene tv-tittare kommer ihåg bäst från debatter är förstås när någon politiker vid ett sällsynt tillfälle ballar ur en smula och tappar masken. När en gnutta äkta känslor bryter igenom fasaden som, i Leijonborgs fall, är stylad av Camilla Thulin så blir det intressant. Och bara då.

Mot bakgrund av detta känns faktiskt Calle Bildt (och jag trodde aldrig att jag skulle säga detta om honom) som en potentiellt frisk fläkt. Kanske kan han bidra med lite old school tjurighet, lite bitska von oben-fasoner, lite ”nu ska pappa Bildt visa var skåpet ska stå”. Jag ser fram emot debatter med Bildt och Jan Eliasson. Två män som, deras partimotsatser till trots, kunde vara två stenar från samma block. Om dessa två herrar dyker upp i rutan kommer jag att hyssja barnen och skruva upp ljudet, i övrigt har jag inga som helst kommentarer till den nya regeringen. Detta tänker jag, som Gunnar Sträng kanske kunde ha sagt, inte ens bevärdiga med en kommentar.