En man för alla smaker

Första träffen med föräldragruppen igår. För dig som inte vet så består en föräldragrupp av blivande föräldrar (no shit) som ska ha barn ungefär samtidigt och som bor i rimlig närhet av varandra. Tanken är dels att mödravården ska ge nödvändig information till dessa nervösa framtida parenteser, dels att vi i gruppen kanske kan bonda och hitta nya kompisar som befinner sig i samma situation.
Själva bondingdelen inleddes förstås med att vi skulle presentera oss själva, och gärna tala om vad vi gillar att göra på fritiden också för det blir ju lite mer personligt då. Jag satt sist i kön och kunde på så sätt lyssna in samtliga övriga deltagares presentationer innan jag gjorde finfin reklam för mig själv.
Första blivande pappan berättade att hans stora passion var att köra sin crosscykel. Andra blivande pappan berättade att hans stora passion var musik och att spela med sitt band. Tredje blivande pappan berättade att hans stora passion var sport. Baserat på denna information, och i en möjligtvis något överhettad male bonding-iver, lät min presentation så här.

”Ja hej på er allihopa! Jag heter Maths och jag har (tittar på första pappan) kört cross och (tittar på andra pappan) spelat i band och (tittar på tredje pappan) nog fasen ska ni se att jag gillar sport också!”

Efter en sekunds total tystnad bröt Stina ut i ett asgarv och replikerade ”Ja du är då fan en man för alla smaker du!” Ingen annan skrattade, dom var väl kanske lite nervösa.

Efter ungefär en timmes teorigenomgång av en födsels olika skeden (tydligen är det exakt samma sak som att åka vasaloppet) var det dags för fikapaus. Barnmorskan talade om för oss att vi under fikat gärna fick hitta på ett namn på gruppen. Hon berättade att det fanns andra grupper som hette sånt som solgruppen och hoppgruppen, fast det där lät ju lite töntigt tyckte några av oss. ”Vi borde heta nåt oväntat” sa nån. ”Vad sägs om döööden?” sa jag, med en sån där teatralisk röst som i ”Sjunde inseglet”. Stina tittade på mig med en blick som jag sett förut, den blicken som säger ”Stäng nu av din käft innan det här barkar helt åt h-e”. Ingen skrattade då heller, och det kan man ju förstå. Vette fan vad jag fick det där ifrån.

Efter fikat fick vi se en film om för tidigt födda barn, och rent psykologiskt kändes det väl sådär halvsmart med tanke på att fyra av fem blivande morsor i rummet befinner sig ett ganska kritiskt skede av graviditeten. Stina som är i 34:e veckan är mer home safe. Det är helt enkelt inte kul att som blivande förälder se en sån film, men antagligen nödvändigt. När filmen var slut blev det tyst ett tag. Barnmorskan försökte hitta rew-knappen på videon och vi fipplade med det där ett tag innan en mamma i gruppen sa ”Ja hörni.. då får vi se om alla är med nästa gång eller om någon redan har fått sitt barn!” Jag antar att det låg välvilja bakom dom orden men jag är rädd att oron istället steg ungefär 110 % i rummet. Barnmorskan, som var fullt medveten om att ett sånt scenario inte vore speciellt bra med tanke på den film vi just sett, såg rätt häpen ut ett tag innan hon hämtade sig och sa ”Ja det får vi verkligen inte hoppas!” Mamman som hade sagt det där rodnade och såg väldigt skyldig ut. Vi förstod alla att hon bara ville väl och vi försökte nog trösta tyst med väl avvägda leenden. Det blir ju fel ibland, det får man förstå. Man bör nog också förstå att en samling blivande föräldrar som just sett en film om för tidigt födda barn är människor som befinner sig ganska nära ett temporärt sammanbrott, men jag tror hon har hajat det nu.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det var rätt stelt och konstlat överlag men att idén verkar rätt bra. Jag tror vi kan bonda rätt okej med åtminstone ett av dom där paren, och tack vare min fina presentation borde vi (tycker åtminstone jag själv) vara hett villebråd bland dom andra deltagarna i gruppen. What’s there not to like, som jag brukar säga. Ska väl vara den där kommentaren om dööden då kanske, men om dom hänger upp sig på såna smågrejer är dom ändå inget för oss.