För övrigt

Vi satt där i en brun rätt hiskelig skinnsoffa, jag och min flickvän. Stämningen var lite låg, Stina kände sig skärrad efter ett samtal med min kollega som fyllde femti, vars fest vi befann oss på. Kollegan hade langat iväg en drapa om hur många tjejer jag strulade med förut, innan jag träffade Stina, och hur harmonisk jag verkar nu när Stina finns i mitt liv. Det var knappast det där med hur harmonisk jag är som fångade Stinas uppmärksamhet och försatte henne i det smått skärrade tillståndet, det var förstås det där om alla tjejer, åh herreGUUUD hur många det var, som jag strulade med förut. Kollegan överdrev och Stina kanske förstärkte, för det var faktiskt inget nytt under solen, jag har verkligen berättat allt om mitt tidigare liv. Men att få allt i ansiktet så där på en gång är förstås inte roligt ändå, det kan jag förstå. Så vi satt där och var för ovanlighetens skull lite frostiga.
Att jag sen sa det jag sa kan man säkert tolka som ett brutalt ämnesbyte, alternativt fyllesnack, men jag lovar på heder och samvete att dessa tolkningar är inkorrekta. För det jag sa menade jag, som jag aldrig menat något förut, och jag var faktiskt inte det minsta full. Det enda jag ångrar är att den bruna skinnsoffan som utgjorde bakgrund till Stinas förvånade ansikte vid detta historiska tillfälle var illa vald, för jag kommer att minnas den bilden så länge jag lever. Det var ett sånt ögonblick, ett sånt som etsar sig fast. Det blir lätt så när man stirrar sin flickvän rakt i ögonen och säger ”Och för övrigt tycker jag att vi borde gifta oss”.