Let it grow

”Vi” är i trettioandra graviditetsveckan. Stina läser en sida på nätet där man kan följa fostrets utveckling för varje ny vecka. Följande sägs bl a om vecka trettiotvå.

” Du ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Kanske förvånas du över hur stor din mage kan bli.”

Jo, kanske förvånas hon över just detta för jag hör henne ibland gå och muttra där hemma. ”Fan vilket jävla lardigt lardass till fetto jag är..”. Till saken hör att hon är en av dom slankaste människor genom världshistorien som någonsin befunnit sig i graviditetsvecka trettiotvå, vilket jag också har sagt till henne, men relativt hennes ogravida tillstånd är hon förstås rätt klumpig nu. För en människa som tidigare sprang en mil varje morgon innan jobbet, som drack sjömän under bordet och avstyrde bråk mellan druckna tungviktare på ren rutin är förstås det gravida tillståndet något av en fotboja. Som blivande pappa bör man plocka upp såna signaler, bolla med dom ett tag för att slutligen inse att man inte kan göra så jävla mycket åt saken. Men ändå.

Det ska mycket till för att rubba hennes psyke, hon går rak som en fura genom situationer där i princip alla andra jag känner skulle vika ner sig i fosterställning och ropa på mamma. Men det här är nog en prövning vars effekter hon knappast kunde föreställa sig. Att vara orörlig är för henne ett straff likställt med, gissar jag, isoleringscell. En kropp och en själ som tidigare alltid har tagit udden av problemen med en rask löprunda på tolv kilometer måste nu hitta nya ventiler, för en sak ska vi alla ha klart för oss, att ringa bästa kompisen och prata om, runt och kring alla upplevda problem har aldrig varit hennes melodi. Hon är inte problemorienterad, hon är lösningsorienterad. Man löser inga problem genom att ständigt upprepa dom, menar hon, man löser dom genom att angripa dom. Jag har mer och mer kommit att hålla med henne.

Hon är alltså inte fet, hon är gravid. Och en osedvanligt vacker gravid kvinna är hon. Men när jag säger sånt måttar hon sparkar mot mitt spensliga arsle och skojar bort det, fast jag vet att hon gillar det. Jag kan också förstå att självbilden har svårt att hänga med när magen sväller med allt raskare hastighet. Häromdagen t ex hittade jag henne stånkande i sovrummet när hon försökte få på sig sina cheap Mondays. Det gick ju så där ärligt talat. Men det är lite sött också, fast det får jag inte säga till henne för då åker jag på en jävla tjottablängare.

Det jag nu svamlar om, och egentligen kanske försöker förklara för mig själv i första hand, är att jag behöver vara förberedd på det mesta från och med nu. Den människa som jag betraktar som världens rakaste fura kommer att behöva mycket stöd, på det sätt jag nu klarar av att ge stöd, och hon är fanimej inte den som ber om det. Det gäller att se, försöka förekomma och vara beredd på en ibland ovillig mottagare. Ungefär som att hjälpa Pippi Långstrump att bära en byrå upp på vinden, om du förstår. Det är högst osannolikt att Pippi skulle behöva bärhjälp men sannolikhetsläran är ej längre applicerbar. Man får fråga, och kanske får man bara en grymtning till svar, men nog fan är det så att tiden då ärmar bör kavlas upp är här.