Okej okej kej kej, ta å titta på mej mej mej

Jag fyllde år igår. Trettisju jävla bast. ”Det kan man inte tro” sa min flickvän i ett försök att vara hygglig. ”Max trettitvå skulle jag säga”. Hon är inte direkt objektiv om man säger så. Jag ser inte ung ut, har aldrig gjort det, men jag säger det nu så har jag det sagt. Jag känner mig tammefan som arton fortfarande. Speciellt när jag är packad.

(På allmän begäran, här kommer ett nytt stycke.)

På födelsedagens morgon vaknade jag i ett hotellrum i Linköping med en man i sängen bredvid. Han sjöng för mig med skrovlig röst. Jag var ohyggligt trött, inte så mycket beroende på att vi hade druckit öl och vin kvällen före utan mer på att mannen ifråga förvandlas till en jukebox med märkliga ljud nattetid. Först snarkar han, sen gnisslar han tänder innan han börjar prata i sömnen. Lösryckta fragment från tidigare samtal under dagen levereras med sluddrig röst och jag ligger där och finner mig själv vara nervös för att han ska börja snacka om nåt som jag egentligen inte borde få veta. Vi är visserligen rätt goda kamrater jukeboxen och jag men också arbetskamrater och vissa saker kan ju vara känsliga. Vad vet jag, ”mycket extremt avvikande sexuella beteenden” kanske? Inget känsligt kom upp, inte så länge jag var vaken iaf.

(Nytt stycke igen.)

När man ligger där och lyssnar på en ljudlig sovare infinner sig förstås tankar. Förr om åren, inte allt för länge sedan, blev jag alltid skitirriterad på folk som snarkade i mitt rum. Det kunde gå till handgripligheter. Nu för tiden verkar jag äga en högre toleransnivå. Inte bara mot snarkare utan generellt. Det är väl nåt vuxet över det där förstås, men jag vet vad som är den största bidragande orsaken till mitt fina lugn. Det är S. Min flickvän. Stina alltså. Hon heter så. Dels är det förstås bra att hon finns, men det är också rackarns fint att det är just hon som finns i mitt liv för hon är så bra för mig. Jag älskar henne av en massa anledningar. Många av dom anledningarna, nej.. en del av dom, trodde jag i yngre år inte var av särskilt stor vikt. Som t ex att hon inte hakar upp sig på skitsaker. Eller att hon säger ”DO IT!” istället för ”Guuuud va jobbigt!” varje gång hon, vi eller jag står inför ett beslut. Eller att hon verkligen anstränger sig för att ge tillbaka varje gång jag har skrämt skiten ur henne istället för att tycka att jag är barnslig. Eller att hon sparkar på mig istället för att sucka högt om hon tycker att jag borde skärpa till mig. Man kan gott dra slutsatsen att jag har fallit för en vuxen människa. Det har jag, hon är vuxen och mogen och någon som får mig att växa. Hon och jag tillsammans är så mycket större än Maths plus Stina. Det där kan jag inte förklara bättre, det bara är så. Vi har roligt tillsammans och vi fixar allt skit som dyker upp efter vägen. Vi siktar på att vara bra, för att citera den där killen i ”100 Höjdare” härom kvällen. Jimmy Bölja. Vilken jäkla lirare.

Och pratar man om en kille som Jimmy Bölja kommer man osökt in på cynism. Alltså att man borde anstränga sig så mycket man bara kan för att göra sig av med sin cynism. Jag borde göra det, och jag försöker. Cynism leder inte till något bra. Inget konstruktivt kan komma ut av att vara cynisk. Dessutom tror jag att man (jag) missar en jävla massa bra saker om man går runt och cynar. Det enda som är grejen med att vara cynisk är att det är förbannat roligt och beroendeframkallande. Det är som att pilla i sår eller inte kunna låta bli att spola varmt vatten på händerna när man har eksem som kliar enormt skönt när man gör det men som sen blir sju resor värre. Ja där blev det lite personligt. Det är så, man kan inte låta bli. Men jag säger nu att jag måste försöka låta bli att vara cynisk. För det är dumt och insnöat. Så får det bli. Att vara trettisju bast och göra sig av med cynism är fan ett konststycke men om det är nån som klarar av det så är det jag.