Warszawa från tionde våningen

Busschauffören kör med eld i baken från flygplatsen in till stan. Enligt vår nye vän som vi träffade på busshållplatsen är han troligen rätt full. Vår nye vän är ganska mystisk men vänlig, han svarar artigt på våra frågor om staden och talar om för oss vilken spårvagn vi ska ta och att vi ska passa oss för ficktjuvar. Mystisk blir han när vi frågar vad han gör där och varför han pratar så bra svenska. Han säger att han bor i Sverige, på lite olika ställen, och dessutom har en lägenhet i Spanien. På frågan varför han lämnade Polen en gång i tiden blir hans blick mörk och kall. ”Det var krig i Polen då. 1982 flydde alla härifrån”. Så vi pratar inte mer om det.

När vi närmar oss stadens centrum ser jag på håll en massiv och olycksbådande byggnad som får mig att rysa av obehag. I toppen sitter en belyst klocka, så jag frågar vår nye vän om det där är rådhuset. Han börjar muttra något på polska, en annan man på bussen ger sig också in i konversationen och vi förstår ingenting. Byggnaden visar sig vara av sällsynt kontroversiell karaktär. Den uppfördes av ingen mindre än Stalin själv, som plåster på såren för dom hårt prövade Warszawaborna.
Dom verkar hata det där olycksaliga kråkslottet så vi pratar inte mer om det heller.

Det är mörkt, regnigt och ganska kallt när vi kliver av bussen i centrum. Precis som jag hade föreställt mig det hela. Vi väntar på spårvagnen som ska ta oss över floden Wisla till den östra sidan där vårt hotell ska ligga. Några ungdomar står i grupp och samtalar ganska lågmält. Lite längre bort, oskyddade från regnet, står tre tanter i huckle på rad. Dom står som statyer, till synes helt obesvärade av regnet. Min finkalibrerade observationsförmåga går på högvarv, som den alltid gör i nya miljöer.

Ett kort utdrag från mina tidiga observationer:
Bussarna luktar diesel så som dieseln luktade när jag var liten.
Asfalten har en högre halt tjära i sig än vi är vana vid här i Sverige. Det gör att den blir väldigt hal i regn.
Människor röker, hela tiden och överallt.
Bilparken i Warszawa är minst lika modern som i Stockholm, med undantag för en och annan Fiat 126 som studsar mellan filerna som en pingisboll på hjul. Så små bilar finns inte i Sverige.
Det polska språket låter i mina öron som ett evigt väsande och sluddrande med konsonanter, jag kan omöjligt urskilja ett enda ord av vad ungdomarna bredvid mig säger.
Det är lördag kväll men ingen verkar vara full.

Vår nye vän väntar med oss ett tag men bestämmer sig sedan för att ta en buss åt det håll han ska. Vi tackar honom för hjälpen och i samma sekund som han försvinner bakom gathörnet känner jag en bekant domning i mina armar. Det är min kropp som talar om för mig att jag nu inte har kontroll längre. Min kropp reagerar på förlorad kontroll som ett samhälle reagerar på krig. Första fasen innebär chock, därav domningen i armarna. Min hjärna upphör däremot aldrig med sina försök att återta kontrollen.

Vi hoppar på den spårvagn som vi tror är rätt, försöker få kontakt med föraren men det visar sig vara omöjligt. En kille i 25-års åldern tittar på vårt papper och bekräftar att vi befinner oss på rätt spårvagn, vi ska hoppa av när vi ser ett stort Mercedes-märke på en byggnad till höger. Mina armar återgår till full vigör.
Vi ser så småningom ett VW-märke på en byggnad till höger och utgår ifrån att killen tog fel på bilmärke. Vi kliver av på Wspólna Droga, som hållplatsen heter, korsar en stor boulevard som skär genom en kompakt grå massa av betong och ser så småningom silhuetten av vårt hotell torna upp sig i månskenet. Sovjetiska arméofficerare hade smält in perfekt i bilden men dom finns inte kvar längre.

Vi checkar in och tar hissen upp till vårt rum på tionde våningen. Korridoren påminner mer än något annat om ett häkte med sina tunga järndörrar och smutsvita betongväggar. På vägen dit hade vi skämtat om hur det skulle se ut. Jag tyckte att det borde vara bruna heltäckningsmattor med svårförklarliga fläckar i rummet för att hålla öststatskänslan intakt. När jag tänder lyset i rummet kan jag konstatera att det ser ut precis så. Brun heltäckningsmatta och en stor fläck precis innanför dörren. I ett försök att pigga upp inredningen, som i allt övrigt består av smutsvita betongväggar, har man målat några trälister i en turkos färg som du svårligen ens kan föreställa dig. Denna turkosa färg skulle senare visa sig representera en ädelsten som är flitigt förekommande i stadens många kyrkor.

Morgonen efter vaknar jag vid niotiden av att städerskorna slamrar med sina dammsugare ute i korridoren. Städerskorna röker. Jag drar undan gardinerna, som bara nästan har samma turkosa nyans som trälisterna, och blickar ut över två världar.
Kvarteren närmast hotellet ser ut som en svartvit film om andra världskriget. Fallfärdiga betonghus med skotthål, rostiga järnstaket med rullad taggtråd som omgärdar en rivningstomt där folk lite då och då verkar ha slängt in sina soppåsar. I horisonten däremot tornar moderna skyskrapor upp sig med sina glasade fasader och stora reklamskyltar på taken. Ericsson. Konica. H&M. Precis som i vilken modern storstad som helst. En vy som vittnar om plötslig och snabb förändring. Minst femtio år av arkitektur saknas i bilden.

Efter en rimligt normal frukost ger vi oss ut i dessa två världar som senare visar sig vara tre. Den tredje världen, som rent kronologiskt är den första och därför hädanefter kommer att benämnas första världen, består av gamla stan med omnejd. Det vill säga tiden före krig och kommunism. Vi får veta att få byggnader egentligen finns kvar från den tiden, det mesta har byggts upp från sönderbombade ruiner. Gamla stan är som gamla stan brukar vara. Gemytlig och full av kullerstensgränder. Det som mest skiljer den från exempelvis Stockholms gamla stan är kyrkorna. Dom är många, så många att flera av dom ligger vägg i vägg med varandra. Det blåser kallt och en dubbel espresso visar sig vara en helt vanlig kaffe.

Den andra världen är byggd av kommunisterna efter andra världskriget. Jag behöver nog inte förklara arkitekturen för er i detalj, jag tror ni förstår. Det är robust, fult och sett i historiens ljus skräckinjagande byggnader vi pratar om.

Den tredje världen är den som ser ut som vilken modern stad som helst. Utländska intressen heter det, inte minst svenska, har efter Polens frigörelse 1989 hittat en massa fina affärsmöjligheter där borta. Alltså har man byggt hus för att få plats med sina kontor, och dessa inglasade symboler för framgång och utveckling ligger inte sällan insprängda mellan de sunkiga kommunisthusen. Den nya och gamla världen vägg i vägg. Kapitalet och kommunismen.

På ett sätt består alltså Warszawas stadsarkitektur av en provkarta över olika statsskicks skrud. Grå betong är kommunism. Glasfasad är kapitalism. Det går att göra ungefär samma liknelse med befolkningen, om man är en smula generell. Krum tant med huckle är kommunism. Färgglad ungdom med Ipod och mobiltelefoner är kapitalism.
Både kommunismen och kapitalismen har kommit till Warszawa och påstått sig vara räddaren i nöden. Folket har trott på än det ena, än det andra. I mitten står han som jag uppfattar som den typiske Warszawabon. Han som sett båda världarna. Han som inte är imponerad av något han sett. Han som är ganska bitter längst där inne men inte kan låta bli att vara vänlig och tillmötesgående när jag frågar honom var kungens park ligger. Warszawaborna är överlag vänliga och kanske beror det på att dom tvingats gå igenom så mycket skit. Tids nog kanske dom också överlastas av I-landsproblem och blir bittra och upptagna så där som vi är men än så länge verkar dom vara befriade från dessa olater.

Warszawa har alltså funnit en plats i mitt hjärta, jag rekommenderar ett besök.