Det pratas och skrivs mycket om våldtäkter nu. Det är bra, den debatten behövs verkligen. Debatten verkar ha två huvudspår. Det ena är det rent rättsliga, hur lagboken hanterar dessa brott och hur det praktiseras i våra domstolar. Det andra spåret handlar om, ska vi säga det mänskliga perspektivet? Vi ställer frågor, som t ex hur kan människor bete sig så illa? Vad är dom bakomliggande orsakerna? Vem är det som våldtar? Kan vem som helst bli en våldtäktsman? Osv. Jag har haft åsikter i denna debatt, men jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om, eller? Jag har aldrig våldtagit, jag har aldrig blivit våldtagen och jag är sannerligen ingen jurist så jag har ingen erfarenhet av rättsväsendet på något sätt. Har jag någon erfarenhet alls? Varför öppnar jag ens käften? Nåväl, innan jag slår ihjäl mig själv helt och hållet så ska jag vända skutan ganska radikalt och säga så här. Här kommer en historia, den enda historia jag har i ämnet. Den är gammal och inte speciellt dramatisk eller jättesorglig, men jag tror den säger något ändå. Men mer om det i slutklämmen. Så här var det.
Jag var femton år gammal, skulle fylla sexton. Det var sommaren mellan nian och gymnasiet, en ganska tråkig sommar om jag minns saken rätt. Just den här lördagen hade jag och några polare köpt folköl och cigaretter och slagit oss ner i en avlägsen skogsdunge för att försöka bli så fulla vi kunde på den svaga drycken. Det var mygg och jävligt, ingen vidare kväll så långt kunde vi konstatera. Så vi gav oss iväg på våra cyklar i jakt på en fest. Det gick till så att man cyklade först ner till centrum för att kolla om någon av idioterna som satt där kände till någon fest. Om man inte fick napp där så återstod ett evigt trampande runt till the usual suspects. En fem-sex ställen där det brukar kunna vara fest, inom en radie av kanske en mil. Vi fick inget napp nere i centrum, så vi trampade vidare. Folkölen skumpade i magen och ciggen glödde i mungipan. Det var tidigt sommarlov, juni, ganska varmt och ljust. Efter ett par tre försök hittade vi till slut en fest. Det var hemma hos Björn, en kille som ingen av oss egentligen kände men han hade gått i min brorsas klass så jag gick gå i god för mina polare. Väl inne kunde vi konstatera att tjejerna från vårt gäng var där, vi hade just undrat var dom hållit hus hela kvällen. Det normala var att man höll ihop gänget, om någon kände till en fest så skulle alla få chansen att gå. Men här satt tjejerna med dom äldre killarna och såg skyldiga ut. Vi pikade dom ett tag, småsura som vi var, men ganska snart fick vi någon slags sprit av Björn och då steg humöret.
Jag ska inte redovisa för hela kvällen, det vore både urtrist och dessutom omöjligt eftersom detta var väldigt längesen och jag var trots allt ganska full. Men det var ju det där som hände, en sån där grej som gör att man nyktrar till på bråkdelen av en sekund och sen minns scenariot resten av sitt liv. Så vi hoppar framåt en stund i handlingen, kanske tre-fyra timmar framåt.
”Hon verkar med på noterna” sa polaren, och pekade bort mot K. K var en av tjejerna i vårt gäng, den tjejen som alla ville ha. Hon hade rykte om sig att vara lättfotad på fyllan, du känner säkert till jargongen. Min polare var väldigt drivande, kan man väl säga, i frågor rörande hur man ska få en tjej att släppa till. Han var murbräckan som skickades fram först, snackaren, charmören. Just den här kvällen hade han och jag, som så många gånger förr, pratat en hel del om sex och fantiserat fram olika tänkbara scenarios. Jag var fortfarande oskuld och sex upptog mina tankar till en grad som snuddade vid mani. Tanken på att få ligga med någon överskuggade merparten av det lilla förstånd jag ägde som full femtonåring så jag var också i allra högsta grad med på noterna när polaren vinkade åt mig och sa att vi skulle gå ner i källaren. Han och K gick före mig nerför trappan, vi passerade ett gäng som satt i soffan i gillestugan och söp men dom lade knappt märke till att vi gick in i tvättstugan och låste dörren efter oss. K var full, jag var ganska full och det var troligen också polaren. Vi började tafsa och tjata, som vi hade gjort många gånger förut, men den här gången gick det lite längre. Hennes tröja åkte av, fast hon protesterade. Vi hade ju ”lekt den här leken” många gånger förut och trodde nog att vi kände till hennes signaler, men det gjorde vi inte. Vi gick för långt, hon protesterade rejält och till slut backade vi. Hon klädde på sig och låste upp dörren, kvar stod vi med skammens rodnad på våra kinder. Inget samlag hade genomförts men det rådde inga tvivel i min hjärna om att vi hade kränkt henne. Vi hade gått för långt.
Något senare letade jag upp henne och försökte be om ursäkt, men vid det laget hade ryktet gått på festen. Vi hade försökt våldta henne, så sa man, och jag och min polare blev utsläpade av fem eller sex äldre killar som spöade skiten ur oss. Och jag menar rejält, skiten ur oss. Somliga tyckte väl att det var rätt åt oss. Människor som jag betraktade som vänner tittade på när en kille höll i mig och en annan måttade karatesparkar mot mitt huvud. Men det är en annan historia, vi tar det en annan gång.
Sensmoral? Ja, jag vet inte ens om jag ska våga mig på något sånt. Men okej, det här är en historia som kanske kan belysa att gränserna är svåra att känna igen ibland. Vi gjorde fel, och sett så här i backspegeln kan man tycka att vi var ett par riktiga jubelidioter som förtjänade vårt kok stryk. Samtidigt minns jag hur jag tänkte då. Vadå, vi hade ju inte gjort nåt?! Så tänkte jag. JAG kände mig kränkt, JAG borde få en ursäkt från henne. Hon borde ha rentvått oss, så vi slapp bli halvt ihjälslagna. Inte förrän långt senare, flera år efteråt, kunde jag se den här händelsen ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv där vi var skyldiga till att ha kränkt henne. Vi förstod inte det då, vi tyckte att vi hade gjort ungefär samma sak som vi gjort säkert femtio gånger tidigare. Bit för bit hade gränsen suddats ut, steg för steg hade vi närmat oss en punkt där någon kunde ropa ”Dom jävlarna försökte våldta henne!” utan att, i allmänhetens ögon, vara helt ute och cykla.
Jag har varken förr eller senare varit i närheten av en sån här situation, och jag har naturligtvis försökt lägga bitarna i pusslet för att förstå hur vi kunde hamna där. Vi var två, vi trissade varandra, hon hade sitt rykte, det fanns en historia av tafsande och ömsesidig nyfikenhet på sex. Och ja herregud, vi var unga. Men inget av detta är en ursäkt, det är bara att inse det. Dessa faktorer och liknande går säkert att läsa i många domstolsprotokoll rörande våldtäktsmål, och jag förstår att den här historien liknar vilken annan våldtäktshistoria som helst med det enda undantaget att vi backade undan lite tidigare än vad som är brukligt när åtal väcks. Ett ganska stort undantag iofs, men det vi gjorde var lik förbannat olagligt. Rubriceringen kan kvitta lika.
Så när jag säger att vem som helst kan våldta, inte när som helst och inte heller i form av att smyga på okända kvinnor i en mörk park och hoppa fram med en kniv, men under vissa omständigheter, så är det först och främst denna historia jag tänker på. Jag var inte satan själv, jag var ingen demon. Jag var ung, full och jävligt dum. Det kan räcka långt. Jag säger inte heller att alla människor hade agerat som jag i denna situation, förstås, och eftersom ni inte känner mig så säger inte den här historien allt. Ni skulle behöva känna mig, ni skulle behöva höra hennes syn på saken, osv. Men kanske säger den dig nånting. Framför allt kanske den väcker en fråga, var går gränsen för våldtäkt? Feel free to fill in the blanks.
17 kommentarer:
ååh, vad jag kan förstå den där 15-årige Matte och alla andra killar i liknande situationer. Både de som till slut backar och de som är lite för packade, påverkade av grupptrycket och sin egen maniska sexdebut för att se klart. Att det hela inte gick helt obemärkt förbi var nog bra, helt bortsett från vad jag generellt tycker om våld, men misshandeln av dig och din polare gjorde kanske att hela händelsen etsade sig väldigt mycket bättre fast än vad den annars gjort. Skam är ju gärna något man vill glömma.
Än en gång, Matte, du skulle jobba politiskt och göra så mycket nytta.
gränsen är hårfin, när blir skojet en kränkning? Det kan ju bara den/de drabbade svara på. Tjejer ska inte lära sig att säga nej genast, killar ska lära sig att fråga och respektera svaret.
Lotta: Jo det har etsat sig fast, tror jag har ett ärr kvar fortfarande. Både i minnet och på kroppen. Det där blev en vändpunkt, helt klart. Och tack för din tro på mig som framtida politiker, you never know.
Ullton: Jo precis, det är den där "Men du följde ju med ner i källaren så nu får du faktiskt ligga med mig-grejen" man vill åt. Det finns en utbredd snedvridning av cockteaster-problematiken. Så fort en tjej ångrar sig, eller backar för att det inte blev som hon tänkt sig, då är hon en cockteaser. Det är hormoner som skriker och förnuft som viskar.
Som tjej känner man igen scenariot ganska väl fast från andra hållet.
Även tjejer är kåta och nyfikna på sex. Blir fulla och honglar. De som går för långt får rykten om sig och de som inte vill ha rykten om sig måste stoppa i tid.
Man kan ju ångra sig halvvägs in i ett hongel av flera orsaker. Det ena kan ju vara att man är nyfiken och vill testa men ändå inte är redo att gå hela vägen och att man märker det efter ett tag. Ett annat kan ju vara att man bara inte vill mer än lite bus och hongel. Ett tredje kan ju vara att man vill men hejdar sig för att inte få "ryktet". Ytterligare ett kan vara att man faktiskt blir rädd för att den andra börjar bli lite för "hetsig" och man inser hur utsatt man är då.
Det finns ju många olika skäl till varför något som började mycket frivilligt och nyfiket inte fortsätter så ändra fram.
Och där går gränsen - det spelar ingen roll ens om man varit med på noterna och kommit en stund i "penetration" och ändå efter ett tag ångrar sig och vill avbryta för att det inte känns ok.
När man inte vill ha samlag och uttrycker det och någon ändå fortsätter - då är det mot ens vilja.
Då tar någon på din kropp utan att den har tillstånd. Och då är det ett övergrepp om man fortsätter.
Så jävla många tjejer är med om det och skyller på sig själva för att de "ville ju först".
De har inte makten över sin egen kropp och 100% kontroll över vem som har tillgång till den, har inte rätten att säga ja och sedan ångrar sig. Det är sorgligt - och sådant borde man prata så himla mycket om - både killar och tjejer.
Vad gör man när det händer? Hur visar man att man inte vill? Hur avbryter man något som redan startat? Jag tror att även många killar skulle må bättre om sådana diskussioner hade föregått situationerna.
Ullis: Tack för dina värdefulla åsikter! Det är nog många som känner igen sig, ändå verkar det sällan vara scenarios likt detta man pratar om i våldtäktsdebatten utan mer "galen man med kniv i parken". Det finns ju också och bör förstås inte förringas på något sätt, men många unga människor skulle nog, som du säger, må bra av en konstruktiv diskussion runt sexualitet och respekt.
Matte: det är sällsynt med en så vettig diskussion i ett så laddat ämne. Respekt till både dig och dina kommentatorer för det.
Mitt bidrag handlar om juridiken, eller snarare om varför gränserna där är så ointressanta: Varje fall som ens går till polisanmälan är ett fall där moralen har klickat. Det kan vara ungdom och dumhet och fylla, som i ditt fall, eller ren utmattning hos tjejen som i diskussionen om tjatsex som pågår på andra håll nu, och det kan säkert vara hundra andra skäl som ligger bakom. Men hur jag än funderar kan jag, för en gångs skull, inte komma till någon annan slutsats än att det är vi män som är skyldiga. Som Ullton sa här ovanför: killar ska lära sig att fråga och att respektera svaret.
Vi som har döttrar måste därtill lära dem att världen är full av killar som inte kan eller vill respektera detta - och hur de ska ta itu med dem. Men det är en annan fråga.
För övrigt bör kanske vi som har söner ta ett snack med dem också. Igen.
Skrivkramp: Tack för cred och input! Lagboken kan inte täcka upp för all sorts idioti, när det väl har kommit till åtal så blir det alltid en fråga om offrets gärningar såväl som den åtalades och det blir på nåt sätt alltid fel. Jag tror det är svårt att komma runt det där, tyvärr, och allt vi kan göra (som föräldrar och tamejfan människor) är förstås att upplysa, diskutera och möta det här svåra så att det aldrig går så långt.
Om vi bortser från vad lagen säger, så går väl gränsen, rent mänskligt, alltid vid ordet nej. "Ditt" scenario är ju annars klassiskt: två eller fler killar, sprit inblandat och ett offer man känner. Sen finns det ju, ur förövarens synvinkel (för offret kvittar det väl lika), två olika typer av våldtäkt, den avsiktliga och den "omedvetna". Och jo, jag tror faktiskt att alla män, under de "rätta" olyckliga omständigheterna, är kapabla att begå våldtäkt (både av det förra och det senare slaget).
De "omedvetna våldtäkterna" ("men hon ville ju, egentligen, eller?") är ett samhällsproblem. Mer information, samtal - fan, regelrätt utbildning rentav - krävs. I skolorna framför allt, naturligtvis. Det känns som att det här är ett problem som inte riktigt tas på allvar. Man vågar ju knappt tänka på mörkertalet...
jag känner ganska mycket som ullis här ovan, att många tjejer har de här erfareheterna med sig och det påverkar mer än vad som märks först. i relationer senare. på samma sätt som du fortfarande minns den händelsen. vissa går säkert ur det utan att få med sig en rädsla för att någon skall gå över gränsen, men för vissa sitter den rädslan alltid kvar på ett sätt som skapar stora närhetsproblem. det har ju givetvis med personen att göra hur starka ärren blir.
det är bra att du tar upp såna här ämnen, du har en väldigt välskriven och läsvärd blogg.
Badankan: Mörkertalet för dom "omedvetna" våldtäkterna var precis vad jag tänkte på också. Och allt som sker i hemmen, mellan man och hustru. Vem anmäler en kompis eller sin man liksom? Information, utbildning, positiva förebilder, det är väl inget hokus pokus vi pratar om egentligen. Och vi föräldrar, herregud, vi måste ha koll på våra ungar.
Becca: Det är precis sånt här jag vill ha reda på "från andra sidan". Det räcker ju inte med att trevliga män pratar med unga killar och talar om hur man ska bete sig mot tjejer, det måste finnas sanningsvittnen som konkret belyser konsekvenserna också. Grundprinciper måste fastställas, en kvinna äger kontrollen över sin egen kropp, det borde ju vara självklart. Tack för att du läser och framför allt bidrar med synpunkter, det värmer!
Väldigt läsvärt. Har själv varit i ytterst tveksamma situationer. En gång vaknade jag upp efter en fylla med ett rejält bitmärke på armen. Jag frågade tjejen som följt med mig hem vad som hänt, jag mindes ingenting. Hon berättade att vi hade hånglat och att jag trängt in i henne och inte slutat trots att hon sa nej och att hon då hade bitit mig. Hon hade varit inställd på sex, men inte utan kondom och fick panik när jag ignorerat hennes krav på att ta på en. Tydligen hade jag slutat när hon bitit mig och hon sa att hon inte var arg för det som hänt, men jag fick självklart en rejäl tankeställare.
Har även varit i en omvänd situation, när en tjej jag kände ytligt fick sova över hos mig efter en utekväll. Jag vaknade av att hon gjorde bra mycket mer än bara taffsade och det kändes inte ok.
Det är svåra saker det där. Och känsliga att tala om. tänkvärd text.
Tack! Välskrivet, tänkvärt och ärligt. Jag tycker att du borde serietillverkas!
David: Ja det är svåra saker, det var därför jag valde greppet att lufta mina egna erfarenheter. Alltid säger det väl nåt, och de flesta verkar ha någon slags erfarenhet av liknande situationer. Jag gillar inte debatten som målar ut våldtäktsmän som ensamma galningar i parker, det finns flera sorters våldtäkter som vi konstaterat här. Det är kränkning och ignorerande av gränser, dålig respekt, och kanske i botten ett ägandebehov hos män som spökar. Män har blivit uppfostrade att ta det dom vill ha, osv.
Helen: Tack! Men serietillverkning känns som en skrämmande tanke.
(ser att jag glömde fylla i bloggadressen sist och i tider av anonymitetsdebatter och dylikt känns det än mer rätt att skriva ut den).
Fin text. Kärnan är väl egentligen att vi alla måste förlika oss med att vi under "rätt" (det vill säga fel) förutsättningar faktiskt är kapabla att göra ganska ohyggliga saker som vi i normala fall är helt på det klara med är förkastliga.
Det farligaste att göra, och vanligaste, tror jag är att blunda. Det är starkt att inte du gör det. Förhoppningsvis får din förmåga att reflektera och dela med dig av dina erfarenheter någon annan att göra detsamma. Det är stort.
Moisthlm: Kanske handlar det om att vi blundar, kanske är vi inte ens medvetna om vår "kapacitet" förrän de rätta förutsättningarna att göra fel helt plötsligt infinner sig. Jag tror att det finns ett stort antal män och kvinnor där ute som känner igen sig i en sån här historia, och hur någon som gör det så tvärsäkert kan säga att bara vissa män är predestinerade att begå våldtäkter (vilket var inslaget i debatten som jag ville bemöta) övergår mitt förstånd. Ingen tjänar på att vi demoniserar våldtäktsmannen, att vi beskriver dom som galningar i mörka parker osv. Jag tror att en väldigt liten del av våldtäkterna, eller kränkningarna, går till på det sättet. Dock är ju det förstås en oerhört våldsam och traumatisk upplevelse som högst troligen sitter kvar mycket djupare och mycket längre än ett fyllehångel som gick över gränsen. Men lik förbannat, en kränkning är en kränkning. Tack!
Skicka en kommentar