torsdag, maj 31, 2007

Krana på med samtalsterapin

Igår var det föräldragrupp igen, vi skulle prata om parrelationen den här gången. Vet ni förresten att det kallas föräldrautbildning? Vi föräldrar får utbildning så att vi kan fixa ungarna på ett schysst sätt, vilket ju är bra. Synd bara att det mesta av den här så kallade utbildningen är ren nonsens. Men dom andra föräldrarna är trevliga så jag går mest för att träffa dom, och deras barn.

Det är ju en unik chans att få följa inte mindre än fem små knärtar under deras första levnadsår, och naturligtvis jämför vi i smyg vår lilla I med dom andra. Hur långt dom har kommit i utvecklingen, hur stora dom är, hur söta.. ja det här är sant. Sånt här sysslar föräldrar med i smyg, jämför barn med varandra. Det är hemskt politiskt inkorrekt och därför jävligt intressant. Utåt flinar vi och håller masken, ”men guuud va söt han är..”, men du vet under ytan alltså, fy fan jag säger bara det. Vi är hemska människor.

Men som sagt, igår skulle vi prata om parrelationen med en socionom som arbetar på familjerådgivningen, och som berättade väldigt länge om sitt jobb på familjerådgivningen, på ett sätt som efter ett tag kändes fullkomligt malplacerat. Där satt vi, den här gången endast två par med relativt nykläckta kottar (tydligen var det här ett jobbigt alternativt ointressant ämne eftersom tre av fem par inte dök upp) och tvingades lyssna på en socionom som långsamt varvade upp inför ett crescendo som kunde ha mynnat ut i ett primalskrik och ett efterföljande ”FOLK ÄR FAN IDIOTER! FATTAR NI DET!” Det hade varit roligt om hon gjort så, men tanten besinnade sig.

Dock hann hon förklara för oss att väldigt många har problem, vääääldigt många. Och påfallande ofta är det otrohet med i bilden, det ska ni veta. Sen tittade hon i fjärran en stund, skrattade till lite lätt innan hon sa ”Jag kan inte förstå denna uppfinningsrikedom.. allt folk gör för att inte bli avslöjade alltså..” Sen tittade hon rakt på mig, ungefär som att jag skulle ha nåt att dölja, och det har jag ju fan inte men det blev obehagligt ändå. Du vet hur det är när socionomtanter pratar om otrohet och sen tittar rakt på en, fast det kanske du inte vet iofs men nu vet du, att det är obehagligt. Märklig tant.

Sen kom vi väl iaf igång med en lite med konstruktiv diskussion, när tanten hade släppt taget om sin lilla egotrippade inledning. Det blev en bra diskussion, trots socionomtanten, och jag fick t ex reda på att både S och den andra tjejen tyckte det var skönt att höra oss killar bitcha om jobbet varje kväll. Det blir ju lite väl världsfrånvänt, menade dom, när man går hemma hela dagarna, så lite nyheter från den riktiga världen tas tacksamt emot. Denna världsfrånvända tillvaro ska jag själv snart nog ägna mig åt och förhoppningsvis händer något märkligt och underbart i mitt huvud då.

Men sen var tanten där och petade igen, frågade om någon av oss hade upplevt problem i relationen sen vi fick barn. Men jaja, som att vi skulle sitta här och spilla ur oss sånt. Vi känner ju inte varandra så jäkla bra faktiskt. ”Många får ju problem med sexlivet också..” vräker tanten ur sig sen, helt gränslöst. Nämen fan, ge dig nu!

Och jag börjar fatta hur hennes familjerådgivning fungerar. Det är ungefär som hackers som först kodar ett virus och sen kodar ett antivirusprogram som tar hand om viruset, som man kan sälja och tjäna pengar på. Det kallas skapade behov i affärsvärlden och jag tror alltså att socionomtanten jobbar enligt den devisen. Hon fångar stackars oskyldiga par i sitt nät, berättar om alla problem som familjer brukar ha (”det är ju så fruktansvärt mycket otrohet, fruktansvärt.. och sexlivet blir det ju problem med.. och könsrollerna får sig en knäck, det ska ni veta..”) och långsamt långsamt bryter hon ner motståndet för att till slut ha knäckt dessa stackare helt. Sen är det bara att krana på med samtalsterapin, för folk har ju problem nu för tiden. Så är det ju. Men oss knäckte hon inte, aldrig inte en chans.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag som varandes arbetslös socionom fick mig ett bra tips på bana. Äktenskapsmecklare. Först skapa oro och sedan försöka medla. Underbart!
F ö har jag minnen 15 år bak i tiden där föräldrautbildningen var lite mindre pretentiös och mer som en social grupp. En möjlighet för oss föräldrar att träffa andra vuxna föräldralediga och prata om för andra helt ointressanta ämnen som bajskonsistens, bästa blöjmärket, fördelar med hemlagad/färdiggjord barnmat etc. Att riktigt få göra detta helt utan hämningar eftersom vi alla var nya i rollen som föräldrar. Och dessutom ta upp frågeställningar med barnsjuksköterskan som var den sammanhållande faktorn. Jag tycker att idén är bra, så länge man inte har för mycket pekpinnar. Eller galna socionomtanter.

Anonym sa...

Lotta: Metoden att skapa behov funkar nog i de allra flesta verksamheter, och det gäller ju att hänga med i trenderna om man vill finnas kvar på marknaden liksom. Föräldrautbildning är en mycket bra idé, inget snack om det. Sen kan allt bli bättre, men bara det att få träffa människor i samma situatuon betyder väldigt mycket, speciellt om det är första barnet (vilket det iofs inte är för mig men för S).

Anonym sa...

*skrattar* Er knäckte hon inte!

Anonym sa...

Ia: Just det.