tisdag, maj 29, 2007

Jag jag jag var bättre förr men herr Fridlund kämpar på

Jag läste nyligen igenom en del grejer som jag skrev för några år sedan och slogs av en våldsam och hemsk insikt: jag var bättre förr. Inte språkmässigt kanske, och sånt du vet, teknik, men va fan det är ju helt jävla ointressant när den feta damen till slut sjunger. Jag var bättre på det enda sätt som egentligen betyder något, jag hade idéer som var unika. En oslipad diamant, lite kantig i språket kanske men full av driv och egensinne.. eller nåt (svårt att analysera sig själv på det här sättet måste jag säga, som om jag skriver min egen dödsruna).

Det jag förstår nu är att innehållet i den här bloggen har kantrat mer och mer åt ett håll där jag försöker övertyga läsarna om än det ena än det andra. Och det är ju tamejfan ironiskt, försöker jag vara nån jävla opinionsbildare helt plötsligt? Jag som en gång i tiden mest av allt ville ha ett anarkistiskt och superegoistiskt anslag, bara skriva om mig mig mig och skulle jag skriva om något annat så fick det handla om fiktiva figurer. Rena sagor, mest om dvärgar, spermaimporterande kungar eller talande djur (det kallas fabler har jag förstått) som levde singelliv i stan. Men nejdå, här sitter jag och för någon slags talan helt plötsligt, eller krypande på och inte alls plötsligt, och har förvandlats till halvpolitiker, alternativt proffstyckare.

Halvpolitiker eller proffstyckare, få saker kunde vara mer osexigt. Ändå är det väl en egenskap som jag besitter, den kommer fram på jobbet också, att processa ganska stora mängder information och sen sammanfatta den för att slutligen leverera en snusförnuftig slutsats. Ungefär som presidentens närmaste man, vilket jag ju fan inte är och inte ens i närheten av lönemässigt förmodligen.

Vägvalet dyker upp, och det handlar som du säkert förstått vid det här laget inte så jäkla mycket om vad jag lyckas få ur mig på en blogg utan mer ”Vad ska jag bli när jag blir stor?” Slå mynt av det jag kan och är bra på eller försöka följa någon hopplöst fattig konstnärlig ambition, i förhoppning om att en dag slå världen med häpnad.

Det finns en kille som har valt det andra spåret, jag har träffat honom en gång och han är väldigt trevlig och gör bra musik. Han heter David Fridlund och är säkert mest känd som frontfigur i bandet David & the citizens, men har även gjort en riktigt bra soloplatta (Amaterasu). David har en blogg och där kan du läsa att han står på randen till personlig konkurs med kronofogden i hälarna. Jag kallar detta en kulturtragedi år 2007.

Jag vill så gärna att det ska gå bra för honom, att han ska få göra sin musik och tjäna pengar på den. Så mycket vill jag det här att jag är beredd att skriva ett kontrakt på att om jag vinner snuskigt mycket pengar så ska x procent oavkortat gå till the preservation of mr Fridlund’s music (förmodligen behöver jag sätta upp någon slags fond).

Men lika säker som jag är på att David, enligt någon slags rättvisa som jag själv definierar, förtjänar att leva och leva gott på det han gör, lika säker är jag på att jag aldrig vill hamna i hans sits. Spår två är läskigt, riktigt läskigt, och jag är en feg stackare som sätter mat på bord.

Presidentens närmaste man är nog en riktigt smart och slipad rackare, det behöver man vara på den tjänsten, men idealist är han då rakt inte. Inte som David, han som i ur och skur tror på det han gör och inte låter sig luras in på villospår. Ja herr Fridlund, jag har säkert en romantiserad bild av dig och allt det där, och du har inte bett om att bli någons förebild, men här ser du en som ser upp till dig.

So keep up the good work my friend, because I won’t. Men om mammons gudar sprider ljus över min täppa ska jag ta hand om dig, det lovar jag. Det får bli min botgöring att bli kulturfilantrop, när jag så uppenbart har övergivit mina egna ideal.

6 kommentarer:

David sa...

Äh, jag önskar iof herr Fridlund framgång och allt gott som kommer med det. Men blir det inte så får han väl hoppa på ett vanligt kneg och kämpa vidare den vägen. Thats life!

Anonym sa...

David: Ibland är du så oromantisk att man vill bita dig i örat David.

Anonym sa...

Din blogg speglar väl egensinne om något!

Om man ser det ur en annan synvinkel så präglar trots allt vårt mående och var vi befinner oss i livet vårt skrivande om något. Om du tidigare befann dig i ett stadie då du kanske inte stod lika stadigt i din tillvaro är det klart att frågeställningar, synpunkter och idéer uttrycker sig på ett annat sätt. Om man däremot lever i symbios med tryggheten och är tillfreds med sin tillvaro uttrycker man sin ståndpunkt och sin analys annorlunda. Du skildrar DIN verklighet och DIN ståndpunkt i en tillvaro där DU känner dig trygg. Det du levererar är jävligt bra. Jag har blivit dålig på att kommentera här för jag befinner mig ganska långt ifrån insikt och stabila ståndpunkter just nu. Dina texter är dock fortfarande en fröjd att läsa. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag vill ge dig en bekräftelsekick hur som helst, för det är du värd!

Anonym sa...

Hellan: Och en kick fick jag, tack! Jag förstår vad du menar, och du har nog rätt i att den störata enskilda orsaken till att jag upplever en förändring, kanske till det sämre, i mitt skrivande är att jag mår bra och känner mig trygg med min tillvaro. För har det ju inte alltid varit, ska gudarna veta. Det är bra ibland att få en utomståendes syn på saken, när man blivit lite blind själv. Tack igen!

Anonym sa...

Ja jag blev i allafall jävligt glad av det du skrev!Tack!
:-)
David

Anonym sa...

David: Varsågod, det var du värd!