Sportpanelen

Jag har tidigare försökt förklara för min flickvän varför jag gillar att titta på spansk fotboll, roadracing och snooker på teve. Det har gått så där att förklara detta för henne måste jag säga. Själva grunden i förklaringsmodellen tycker jag iofs håller bra, då jag hävdar att det är en kombination av estetik och spänning. Ta fotbollen t ex, en match som Real Madrid mot Sevilla som gick på burken igår kväll fångar mitt intresse med metoder som jag vill påstå är förföriska. För det första spelas matchen i vad som i sportsammanhang brukar kallas ”en kokande gryta”, omringad av drygt nittio tusen åskådare. Man sitter där i soffan med sin folköl och kan bara försöka ana vilken stämning det måste vara. Sen det estetiska i själva spelet, spelarnas smidiga rörelser, det är som en dans. En vacker dans. Att titta på AIK – Helsingborg är som att se pensionärerna Rune och Greta dansa schottis en onsdagskväll i Säffle, att se Real Madrid – Sevilla är som att se en brinnande flamenco framförd av världens bästa dansare i genren. Alltså tittar jag inte på allsvensk fotboll på teve, såvida inte mitt lag Gefle IF spelar (som för övrigt leder allsvenskan just nu, ehum).

Jag tror nog att min flickvän har viss förståelse för fotbollen, åtminstone efter min liknelse med dansen som jag faktiskt drog igår kväll, men när vi kommer till roadracing blir det betydligt svårare att förklara fascinationen. Belackarna, dvs flickvännen och majoriteten av vännerna, hävdar att det bara är motorcyklar som åker runt runt till synes utan mening eller mål, och att den som finner nöje i att betrakta spektaklet borde genomgå en större sinnesundersökning. Försvaret, i den mån det överhuvudtaget är någon mening i att försvara sporten, bygger återigen på den estetiska upplevelsen. Det är vackert, motorcyklarna rör sig i vida bågar och klipper apex vid exakt rätt millimeter för att sen skjuta iväg som skjutna ur kanoner. Den som tycker att det är bra skjuts i familjens Saab turbo med 250 hästar kan också begrunda siffrorna som dessa utövare leker med: 250 hästar, inte i en Saab utan mellan benen på en motorcykel som väger en tiondel av bilen. Det krävs en viss inställning till livet för att ens sätta sig på en sådan maskin. Plus det faktum att svårighetsgraden är skyhög, vilket man bättre förstår om man någon gång har försökt sig på att köra motorcykel i något så när hög fart och samtidigt svänga, vilket jag har. Det handlar om millimeterprecision i farter över 300 km/h, och missar du så kan du dö. Du kommer åtminstone garanterat att slå dig rejält. Jag kallar utövarna av denna sport den moderna tidens gladiatorer, vilket förstås ter sig en aning ironiskt när man ser att killarna är flugviktare i 60-kilosklassen men deras mod och skicklighet är det fanimej inget fel på. Roadracing är vackert, svårt och extremt farligt. Därför gillar jag att titta på den.

Slutligen kommer vi till den allra mest svårförklarade fascinationen av dom alla, den för sporten snooker. Här brukar flickvännen bara titta på mig, som om ord vore överflödiga för att förklara dumheten. Och ja, det kan synas vara en fullkomligt onödig och livlös sport vid första anblick, ungefär så som jag själv ser på golf, men vid närmare inspektion ser man även här ett rörelsemönster, en vacker dans, och en svårighetsgrad som få människor har mental kapacitet att ens ta in i sin begreppsvärld. Har du försökt spela snooker? Om inte, prova. Det är helt omöjligt, och denna insikt kommer att få din respekt för utövarna att växa till oanade proportioner. I jämförelsen med t ex golf, där man bara behöver tänka ett hål framåt, måste snookerspelaren hela tiden tänka minst fem stötar framåt. Det är en typ av intelligens som snookerspelaren delar med schackspelaren men inte med mig. Kanske är det därför jag fascineras så av människor som klarar av sånt där. Att se fem stötar framåt, det är ju rena magin!

Mitt i det som nu verkar ha blivit ett mönster i mina texter, nämligen att belysa skillnaden mellan mig och flickvän, vill jag ändå poängtera att vi har det bra. Varför jag ändå känner behov av att skriva om skillnaderna kan jag inte riktigt förklara, kanske försöker jag förstå varför och respektera den, i mina ögon, avvikande åsikten. Det är väl i såna fall en hedervärd ambition, tycker ni inte det? Annars, kan man tro, är det enbart skrivövningar eller fördrivande av tid. Två ganska underskattade aktiviteter i dagens hårda samhällsklimat, lika underskattade som Micke Nylander är underskattad som hockeyspelare. Men det är en annan skrivövning.