Jag läser ”The picture of Dorian Gray” av Oscar Wilde och slås av hur lite människan har förändrats på drygt hundra år (boken kom ut 1891). Beskrivningen av målarens vän Lord Henry är nämligen den av en typisk brat. Låt vara en sällsynt vältalig och intelligent sådan vars like lär vara svårfunnen runt Stureplan idag (det är ju faktiskt genom Lord Henry som herr Wilde levererar ett axplock av bevingade ord som vi än idag och lite till mans känner till, som t ex rubriken till denna text), men nog är det en brat allt.
Speciellt hans benägenhet att tycka sig stå över vanliga människors konventioner och krav påminner mig om dagens flotthåriga ynglingar. Lord Henry har t ex inga problem med att ändra sina planer hux flux, utan omtanke för den detta berör. I bästa fall skickar han ett telegram till den ängsligt väntande människan för att förklara sin frånvaro, men det beror allt på om människan ifråga är värdig såna extravaganser. Väldigt få är det, tycker Lord Henry. Ett löfte är ingenting värt, en no-show är inget att yvas över. Argumentet ”jag hade ingen lust” räcker för att förklara den mest förvånande frånvaro i en sådan människas värld, och vi kallar dom bortskämda.
Det kanske är en nidbild eller en fördom påtvingad av min barndoms självutnämnda mentorer, men jag har alltid tyckt att bristen på heder är det som mest av allt skiljt överklassen från arbetarklassen. Uppväxt i slott istället för koja hade jag möjligen tyckt precis tvärtom.
Det ska också tilläggas att bristen på heder inte uteslutande behöver vara en negativ egenskap, och vice versa. Heder är, när allt kommer omkring, bara ett regelverk som förmodligen skrevs för ganska länge sedan, av människor som inte känner dig alls.
Det är för övrigt en alldeles förtjusande bok. Förtjusande! Men den bör läsas på originalspråket.
2 kommentarer:
Jag tror att jag har den i hyllan på engelska, men den har aldrig blivit läst. Jag drar mig. Kanske får en puff nu.
Ia: Ge den en chans, det är allt jag säger.
Skicka en kommentar