The goodiebag, en lektion i populärkulturhistoria

Det finns inte många människor i min vänkrets som har koll på what’s hot and what’s not måste jag säga. Dom flesta av mina vänner är helt vanliga människor, typ förskollärare, socionomer eller Java-kodare som har mer koll på hur man tar död på en maskros än hur man ska klä sig när Bindefeld bjuder till fest. Det är sympatiska människor, jag har sökt mig till dom eftersom jag gillar dom. Jag klagar inte.

Men du vet hur det är, man läser ju en del ändå och försöker hänga med hyfsat. Om inte annat så för att kunna spy galla över innefolkets märkliga riter i bloggen. Dessutom finns det en person i min vänkrets, jag har nämnt henne förut, som har råkoll på allt det där som jag är så utestängd ifrån. Jag talar förstås om min flickväns brorsas flickvän. En människa från den fina sidan.

En sak som hon har berättat för mig är att varje fest måste ha goodiebags nu för tiden. Alltså när man går därifrån ska man få en liten påse innehållande diverse junk med sig hem. Rimligt svängd som jag ändå är i konferens- och sälj-sammanhang vet jag förstås att detta ingalunda är något nytt påfund. Det kallades give aways senast jag kollade med marknadsavdelningen och sånt har företag sysslat med sen Hedenhös. Men vet du, traditionen är faktiskt ännu äldre än så.

Före Hedenhös, alltså när jag var liten, fanns det nämligen också goodiebags. Jag minns med klar skärpa varje trettondag från min barndom för då var det nämligen fackets julfest på rotundan i Folkets Park (inomhus alltså, inte ute i snön). Alla som var anslutna till Metallarbetarnas fackförbund, vilket min pappa och alla vi kände var eftersom arbetarna var kollektivanslutna och vi umgicks inte i intellektuella kretsar, fick ta med sig familjen på gratis julfest. Alltid på trettondagen och alltid på Folkets park. Där satt man som uttråkad sexåring, uppsnidad med pullover och fluga, och genomled räven raskar över isen i väntan på det enda som var bra med dom där jävla julfesterna, det som väntade vid hemgång.

För efter alla dessa oändliga ringdanser var det äntligen dags att ställa sig i den toklånga kön till garderoben (kom ihåg att alla var kollektivanslutna, även till julfesten) med en liten gul lapp med en siffra på i handen. Den lappen fick man INTE slarva bort, för den var biljetten till himmelriket: The motherfucking goodiebag. Naturligtvis var det inget fancy pancy, ingenting var fancy pancy på den tiden, utan endast en modest liten vit papperspåse innehållande en mandarin, en ouppblåst ballong, en tablettask, en godisklubba och en handfull Ahlgrens bilar. Som sagt, inte mycket att skriva hem om i dessa sötebrödsdagar men jag och brorsan blev överlyckliga varje gång. Jag kanske lite mer än han. Jag var nog väldigt lättköpt när jag var liten men det har förändrats med tiden.

Innehållet i goodiebagen var ofta uppätet innan vi ens hann hem, bortsett från mandarinen som man aldrig åt. Jag undrar hur många mandariner jag och brorsan har gömt i våra dagar, det måste räcka till ett helt kompani (så sa man förr i tiden, det räcker till ett helt kompani, men såna finns ju inte heller kvar längre så det uttrycket lär väl bytas ut mot något nytt).

Så där har ni den, goodiebagens historia. Allt började alltså på Folkets Park i Gävle någon gång på 70-talet. Tänk på det nästa gång ni går på fest med Bindan, det kan vara bra för er att känna historiens vingslag mellan kindpussarna once in a while.