Kändisbloggen är död

Jag såg en intervju med AC Milans hästsparkande holländare Clarence Seedorf på TV4-sporten igår. Vinkeln skulle vara att herr Seedorf är en spelare som kliver fram i viktiga matcher, med tanke på Champions League-finalen på onsdag då förstås, och reportern ville få ur honom varför det är så. Varför är det så, herr Seedorf, som jag nu påstår att det är? Herr Seedorf visade sig vara en ganska smart typ, för det han sa tog helt udden av reportagets fullkomligt genomtänka vinkling (hur länge satt ni på morgonmötet och tänkte fram det där då grabbar? Var det Peppe eller Robban Perlskog som kläckte genidraget?) Han sa ungefär, fast på italienska, att han alltid kliver fram i varje match men det är bara i dom stora matcherna som folk bryr sig. Han har onekligen en poäng där.

Nu kan vi föra över detta resonemang på ett annat scenario. Du känner till att den ena kändisbloggaren efter den andra väljer att sluta blogga, senast var det väl Virtanen som packade ihop. Vad har detta med Clarence Seedorf att göra, undrar du. Jo, det är bara i dom stora bloggarna som folk bryr sig. Är det rent statistiskt anmärkningsvärt att fyra-fem av tusentals och åter tusentals bloggare lägger av? Nej, inte alls. Bryr vi oss om Patrik Larsson i Säffle slutar blogga? Nej, naturligtvis inte. Inte ens om han är briljant, vilket han mycket väl skulle kunna vara.

Innehållet har inget med uppståndelsen att göra, det är ju bara för att dom är kändisar som vi bryr oss. Dom spelar i bloggens Champions League, och där kanske Virtanen & co kliver fram ibland, inte tu tal om att pojken har skrivartalang minsann, men inte fan är det SÅ mycket att yvas över inte. Och precis som Seedorf så kliver Virtanen säkert fram både till höger och vänster, i alla möjliga sammanhang, för pojken är säkert både smart och trevlig, men när han lägger ner bloggen som spelade i Champions League, då bryr vi oss.

Det kan också tänkas att kändisarna slutar blogga av en anledning. Det kanske är så att bloggen har tappat sin glans, sitt nyhetsvärde. Den har blivit alldeles för folklig, precis som man kan se en klockren stekarfrilla i Söderhamn, sånt man bara såg på Östermalm förut, så finns det ju en blogg i varje buske år 2007. Och våra kändisar måste ta sig vidare, leta ny mark att bryta, hålla sig i framkant. Det ligger i deras natur, det är delvis därför dom är kända (dristar jag mig till att gissa fast jag vet egentligen inte alls vad som gör en kändis känd). För det kan jag lova er, att ingen av våra kändisar vill i framtiden bli utpekad som den som höll kvar sin fjantiga blogg för länge, den som inte fattade vartåt vinden blåste utan stod kvar mitt i pöbeln och drack utspädd öl i plastglas på en stadsfest i norrland (metafor, mind you).

Så jag tror gott vi kan fastställa att bloggen som fenomen härmed är död. När kändisarna lämnar skeppet så brukar skeppet.. nej, inte sjunka, men väl segla in i en lugn hamn, i tryggt lä från stormande mediahav. Nu är det bara vi kvar, vi vanliga, du och jag. Vi som aldrig får spela dom stora matcherna. Vi som fortfarande äter sushi tio år för sent. Vi som inte behöver jaga vidare efter nästa nya whatever.

Visst är det rätt skönt ändå att inte vara kändis ibland? Jag menar, här har vi väl det rätt bra? Och sushi är faktiskt gott, om man inte äter det för ofta.