Draaamapedagooog

Vi var på 40-års fest i helgen. Det är trevligt med fest, gratis mat och sånt. Don’t get me wrong. Men du vet hur det är, ibland får en fest en viss särprägel, inte sällan beroende på en tillräckligt stor och homogen subgrupp inom den stora gruppen. Den här gången var det dramapedagoger som satte prägeln. Festobjektet ifråga samt större delen av festkommittén hörde till detta skrå och man kan lugnt säga att dom märktes. Först och främst tänker jag på den överpeppade toastmastern. Killen gjorde alla hittills kända fel som en toastmaster kan göra. Han pratade alldeles för mycket om sig själv, bröt in och påkallade allas uppmärksamhet vid absolut fel tillfällen (dvs varje gång stämningen äntligen började lossna från hans krampaktiga grepp och folk faktiskt lyckades prata med varandra) och uppvisade hela tiden ett kontrollbehov lika stort som hålet i ozonlagret. Dessutom, har jag fått höra senare, projicerade han sitt kontrollbehov på festobjektet under kvällens gång genom att flera gånger väsa åt henne ”Var inte så jävla kontrollerande. Släpp taget. Det är faktiskt JAG som är toastmaster”. Kort sagt, anlita inte honom. Hans märkliga beteende har kanske inte så mycket med hans yrkesval att göra, det ska sägas. Det vore extremt fördomsfullt av mig att påstå något sådant. Men gruppbeteendet, där hittar vi godsakerna. Det hela blir nämligen väldigt paradoxalt när man betraktar deras beteende med icke dramapedagogögon. Paradoxen är följande. Man kan gott anta att syftet med deras lekar, brandtal och kramövningar är att få alla att känna sig som en del av gruppen, men resultatet blir förstås det motsatta. Alla som inte är dramapedagoger, som inte är med i deras klubb som har gått på Västberga, känner sig helt och totalt utanför gemenskapen. När t ex tre av dom stämmer upp i sång (”den här brukade vi sjunga på västberga.. den går så här.. peace and love.. love and peace.. bla bla bla..) och sen drämmer till med en skön canon i slutet, ja då är alieneringen i lokalen fullkomlig. Vi andra står och fånglor på trion och vet helt enkelt inte vilken fot vi ska stå på. Det börjar klia på hela kroppen. Vilka oerhört påfrestande små rackare minsann. Jag hade tagit till orda (inte kastat ett glas David) om det inte vore för att jag hade fått en synnerligen prekär bordsplacering. Min bordsdam var nämligen toastmasterns flickvän. Jag såg i hennes tindrande ögon att hon såg upp till honom, tyckte att han var jätteduktig (för alla vi som var där vet ju att han inte alltid har haft det så lätt, det är ju tack vare sin dramapedagogutbildning som han idag kan stå och prata så där avslappnat inför folk. Vi vet ju det för han talade om det för oss. Jättelänge.) och t o m en elak jävel som jag fick hålla tunga för tand och låta hela skiten slajda. Efter ännu ett av hans alldeles för långa tal som i stort sett handlade om honom själv var jag tvungen att gå på muggen som svar på hans flickväns förväntansfulla min. Hon tyckte nog att jag skulle berömma honom när hon såg på mig på det där sättet men jag är ledsen folks. Jag kunde bara inte förmå mig att säga ett enda gott ord om karln. Han var hemsk. Så jag gick på muggen och svor av mig, bara för att när jag kom ut därifrån få ett spelkort i handen och tvingas delta i frivilliga lekar igen. När sista leken äntligen var avklarad uppmanades folk att dansa. Vid det laget var dock alla icke dramapedagoger förbannat trötta på spektaklet och begav sig till baren istället. Tillströmningen till dansgolvet hjälptes inte heller av dom två stackars sjuttonåringar som skulle stå för musiken. En kille på akustisk gitarr och en tjej på sång, dom gjorde så gott dom kunde men låt oss vara ärliga nu. Det är inte så jävla inspirerande att dansa till en blek trubadur-version av ”Proud Mary”. För att det ska funka behövs en jävla massa sprit. För att dricka en jävla massa sprit behövs tid. Tid som nu inte fanns. Tid som gick åt till att leka lekar. Men det var helt okej käk.