Dynamic duo

(Jag skrev denna text för hand på ett flygplan till Göteborg igår, det var en sällsynt och vacker upplevelse, idag renskriver jag och lägger ut den här.)

Jag är inte en människa som blir dubbelt så bra när jag har en radarpartner, jag är en människa som blir fem gånger så bra när jag har en radarpartner. Don’t get me wrong, ensam klarar jag av mycket. Framför allt klarar jag av mina måsten, sånt reder sig alltid. Som att duscha, dra in kosing och se till att barnen får ett drägligt liv. Men utanför dessa måsten förblir jag tämligen passiv som soloartist. Jag kan iofs förstå om en utomstående, på den tiden det begav sig, knappast skulle kalla mitt singelliv passivt, men jag pratar om vad som pågår inuti mig, inte vilka krogar jag besökte eller hur många människor jag umgicks med.

Jag ska inte påstå att jag behöver en radarpartner, för stora delar av mitt liv har fungerat alldeles utmärkt utan en sådan, men jag kan samtidigt inte blunda för fördelarna nu när jag har dom. Med S som radarpartner tar jag mig ut i världen, och väl där ute så blir måstelistan lagd i blöt, uppluckrad och slutligen upplöst och bortspolad av ett friskt vårregn.

Jag blir större, starkare, vackrare och modigare med henne, och det finaste av allt är att the new improved me inte bara existerar när hon är i närheten. Jag finns där hela tiden, jag som ser nya vinklar, jag som inte längre får hjärtklappning och svettiga händer när jag befinner mig på en flygplats, jag som är fem gånger bättre (enligt egen utsago).

Just nu sitter jag på ett flyg till Göteborg, utan henne, och även om Göteborg inte är Kambodja så tar jag mig an denna resa med en avslappnad attityd som jag törs påstå aldrig infinner sig i solotillstånd. Jag tror inte du inser hur mycket du betyder för mig S, och jag borde arbeta hårdare på att få dig att förstå. Kanske förstår du lite bättre snart, för idag köper jag ringar.