Like it’s 1999

Vi ska ha fest imorgon. Namnfest, istället för dop. Varken jag eller S är troende så hela dopgrejen faller på det. Att nyttja kyrkan bara för att det är en fin lokal, vilket jag tror många gör, är inte heller min grej. In for a penny in for a pound, som engelsmännen säger. Vi kommer förstås inte att gifta oss i kyrkan heller, det blir Las Vegas om jag får som jag vill.

Nåväl, tillbaka till festen. Förberedelserna har liksom puttrat på i trevlig ton och väl avvägd takt, i min värld har det varit så. Men igår fick jag se min flickväns blick, den var något uppspärrad och flackande, och då kom jag på andra tankar. Uppenbarligen har hon, som är en av norra Europas coolaste människor, anfäktats av stress inför evenemanget så vad är det jag har missat? Borde jag också vara stressad? Visserligen vet jag att drygt 50 pers är inbjudna, och dom ska ha mat och dricka och dessert, men jag har tänkt att det där löser sig liksom. JAG har tänkt så. Jag som tidigare var norra Europas absolut inte coolaste människa utan ett klockrent kontrollfreak, har satt mig i baksätet med stadig vilopuls och liksom bara sett fram emot festen. Detta beteende är mycket olikt mig.

Så jag tänker att vi kanske får bevittna patriarkfällan igen här. Vår parrelation har kastat om korten totalt, S har blivit kontrollfreak och jag har blivit cool. Det var, det vet jag med bestämdhet, precis tvärtom förut. Hur kan det bli så? Är det gener? Tradition? Miljö? Vad det än beror på så är det intressant och jag tänker grotta vidare i det här.

Jag ska vara vaksam på mig själv, det har jag för övrigt sagt i en annan debatt att män måste vara och blev fullkomligt missförstådd för det handlade om våldtäktsmän och nu tror säkert en och annan att jag kan våldta kvinnor om jag vaknar på fel sida. Fast det var ju inte så jag menade. Det jag menar är att man fan inte ska ha så höga tankar om sig själv att självbilden till slut bara består av ens egna tankar och inte handlingarna. Att det är lätt att ”trilla dit”, i brist på bättre ord. Att inte tro att man aldrig skulle kunna våldta, bli en mansgris eller vad fan vet jag, för det är inte djävulen som skapar våldtäktsmän, det är omständigheter och andra människors handlingar mot dig. Nånting sånt, fast det är svårt det här.

Jag hade inte trott att jag så snabbt skulle ta platsen i baksätet i vår parrelation heller, och jämförelsen med våldtäktsmän är förstås horribelt långsökt, men ändå. Jag hade inte trott det. Kanske hade inte många våldtäktsmän trott att dom skulle våldta heller? Jag bara sår en tanke här, för att få er bort från spåret att våldtäktsmän är predestinerade, om ni skulle vara inne på det spåret.

Det finns ingen inbyggd gen i mig eller någon annan man för den delen heller som automatiskt hindrar mig från att bete mig som en idiot. Jag och du och alla ni andra måste använda skallen också. Mitt sätt att använda skallen uttrycker jag som att jag måste vara vaksam. Vissa tolkar detta som att jag kommer att våldta en kvinna den dagen jag inte är vaksam, i kombination med att kaffet är slut eller någon annan trivial trigger, och det är synd om ni tolkar mig så. Lik förbannat måste jag få er att förstå vad jag menar. Förstår ni vad jag menar?