Passion: en förklaringsmodell innehållande kofot

Jag står i källaren och river fullkomligt fungerande gipsväggar. Kofoten svingas genom luften som en svart, stel, död, mumifierad kobra och orsaken till rivningen kommer jag att konstruera efteråt. För att det var en fuktfälla. För att jag gillar den rustika stilen som gömmer sig bakom gipset. Eller nåt. Jag har tur och missar alla dolda vattenledningar när jag gång efter gång låter kofoten visa sin överlägsna styrka och uthållighet. Jag är också stark och uthållig, jag är nästan som en riktig karl. Ibland kommer mina söner in. Ibland en och en, ibland båda samtidigt. Dom betraktar förödelsen och den vilt svingande fadern. Ge honom en kofot och han byter plötsligt identitet. En av dom frågar om jag är arg. Nej jag är inte arg. Bara smått manisk, och det är något positivt, förklarar jag för honom. Den andre frågar vad det ska bli. Vad det ska bli? Ja, inte vet jag. Just nu river jag och det enda jag vet är att skiten ska bort. All skit ska bort och jag kommer inte att sluta riva förrän allt du ser här inne är gjort av betong eller sten. Sen ska något byggas här inne, men vad det ska bli har jag ingen aning om nu. Så är det lille vän, ibland river man utan att veta vad man ska bygga. Kan det vara så, tänker han kanske, och tänker kanske också att jag är antingen dum eller modig. Den ene tar till orda igen och frågar hur jag ska göra bakom elementet. Det verkar som elementet sitter fastskruvat i väggen som du just nu håller på att riva, konstaterar han, hur blir det då? Jag svarar att jag inte vet och fortsätter svinga. Ibland kan en son behöva höra sin far säga att han inte vet, fast det är inte därför jag är tyst. Jag är tyst därför att jag inte har något att säga. Och för att jag är lite manisk, då brukar jag inte prata. Den andre frågar om jag vill att han ska stanna, om jag vill att han ska hålla mig sällskap. Jag säger att han gör som han vill med den saken. Om han gillar att titta kan han stanna men det kommer inte att bli så mycket sagt. Sonen stannar. Han står bakom mig och tittar, uppenbarligen gillar han det han ser. Uppenbarligen delar han mitt intresse för att riva saker. Riva saker och elda upp saker, det gillar jag. Att ta bort något kan vara lika kreativt som att skapa något. Kan det vara så? Jamen fan, visst. Att ta bort något fult, något irriterande, något icke fungerande, är att bana väg för det fina, det inspirerande, det fungerande. Så tänker jag när jag förstör saker. Man ska inte vara rädd för förändring min son, tänker jag, och undrar om det är så han uppfattar situationen. Jag var aldrig så imponerad av min pappa som när jag visste att han rev ner saker som han sen inte visste exakt hur han skulle bygga upp igen. Jag kunde inte förstå hur man vågade sig på sånt. Som när han lyfte ut motorn ur Forden, skruvade isär den i sina minsta beståndsdelar och la ut dom på stora vita lakan på terrassen. Tänk om han inte får ihop den igen, tänkte jag, då kanske vi får en ny bil. Men han fick ihop den, och vi andra märkte ingen skillnad men han sa att det spann som en katt. Det ligger väl någon slags passion bakom sånt beteende, en passion som man kanske vid 12 års ålder börjar fatta. För att påbörja något som man inte vet hur det ska sluta krävs passion, är du med på det min son? Jag tror han är med på det. Fast vi sa ju inget men det gjorde inte farsan och jag heller. Han visade och jag förstod, det är fint när det är så.