Patriarkfällan

Fällan är gillrad och det gäller att tänka till. Annars kan man vakna upp en dag och vara insnöad patriark, en elak dum jävel som nästan utan att veta om det själv lever ett hopplöst omodernt och icke-jämlikt liv. Kan det vara så?

Du och de gudar du tillber ska veta att det finns fällor, att man måste tänka till. Och feminismskeptiker, dom som ofta hänvisar till naturen och biologi, säger att måste man tänka till så är det inte naturligt. Men jag måste tänka till, för jag vill inte vara en insnöad patriark. Men det är just insikten att jag måste tänka till ibland som gör det jobbigt. Jag är uppenbarligen inte en jämlikt tänkande person av födsel och hävd.

Se här till exempel. Min sambo är mammaledig. Hon är hemma med dottern och ägnar en hel del tid åt traditionella kvinnosysslor. Ja du vet, städa, handla, laga mat, tvätta osv. Det faller sig lämpligast så, det bara blir så. Min sambo är ungefär så långt ifrån en hunsad kvinna under mannens boja som man kan komma, ändå är det så just nu att vi för en tämligen traditionell tillvaro sett ur könsperspektivet. Ska det skruvas ihop utemöbler är det jag som skruvar. Ska det handlas nya gardiner är det hon som handlar. Ska det lagas mat så ja nog fan delar vi på det men det lutar lite åt det där nu är det helg och då lagar jag mat för det är ju rätt mysigt när man kan smutta på vinet samtidigt.

Och det som är läskigast i hela historien är att jag börjar ta saker för givet. Jag märker inte allt hon gör utan bara förutsätter att det är gjort. Och hon gör en hel del, jag misstänker att en viss obalans råder. När jag tänker efter kommer jag t ex på att det var ganska länge sedan jag dammsög hela huset, och jag ser samtidigt att det är hyfsat rent, men jag måste ta det där extra varvet i skallen för att lägga märke till det. Sen säger jag nåt lamt som ”Fint att du har städat” en gång i månaden ungefär och det blir ju närmast ett hån, eller uppmuntran, vad som nu är värst.

Läsaren ska också veta att jag tidigare bodde ensam med två barn i tio år innan jag flyttade ihop med S. Under den tiden gjorde jag förstås allt själv, måhända inte på en nivå som husmorsföreningen skulle rekommendera men ändå, jag har tio års erfarenhet av att vara ensamstående förälder utan polsk hemhjälp. Ändå, trots detta, måste jag ibland tänka till. För jag liksom glider in i en ganska bekväm livshållning där sysslorna är informellt uppdelade enligt ett mönster som har sina rötter i tidigt 1800-tal.

T o m jag, en av världens modernaste män, kan bli ett patriarkmonster på hemmafronten så va fan, nog behöver man fortsätta belysa och diskutera dessa frågor allt.

Och jodå, visst är det så att vi i vårt förhållande måste ta ansvar för att kommunicera med varandra och tala om när vi upplever orättvisor, varna för att det börjar gå åt fel håll liksom. Det måste alla göra. Men du vet hur det är, man kanske inte är den typen som säger rakt ut och tämligen omgående var skon klämmer utan man låter det gå ett tag i väntan på att ens partner ska se skiten. För man ska inte behöva säga till, eller hur? Och det jag säger nu är att man nog ibland ändå måste säga till. För jag törs säga, kaxig som jag är, att om jag kan gå i fällan så kan vem som helst gå i fällan. Om ingen säger till.

Kalla det en generell brist eller skavank hos män, kalla det lathet eller dumhet, men mina empiriska studier visar att det fortfarande och säkert för en lång tid framöver behöver rytas till för att jämlikhet och balans ska uppnås.

Fotnot: Jag återkommer säkert till detta ämne längre fram när jag själv är pappaledig och då säkerligen med ett helt annat och mycket mer försmått ljud i skällan.