Även jag

Tydligen hade lilla I vaknat med ett gallskrik inatt. Tydligen hade jag då muttrat ”Men va fan” och vänt mig om. När S berättade detta imorse tyckte jag mig kunna frammana ett svagt minne av skriket men inte min egen kommentar. Men å andra sidan, varför skulle hon ljuga om en sån sak?

En sån här liten incident kan räcka för att bära en elak liten tagg av dåligt samvete i hjärtat resten av dagen. Fastän det var i sömnen, vill jag påstå, och fastän lilla I inte kan skilja på ord än (dock troligen tonfall).

Man blir lätt jävligt fånig som förälder. Fånig som i lättrörd, överdrivet beskyddande och orolig samt helt klart insnöad. (Man säger man när man menar jag, men det tror jag ni förstår.) Man försöker hålla stilen och vara cool, uppvisa en avslappnad attityd gentemot omgivningen och visa att man minsann inte har blivit en idiot bara för att man har fått barn. Men det går egentligen inte, för man är en idiot. Ur barnlösa människors perspektiv är man en idiot.

Även jag buffar med barnvagnen på folk som står i min väg. Även jag pratar alldeles för länge och ingående om mina barns avföring. Även jag hytter med näven åt bilar som inte saktar ner om dom befinner sig inom en radie av femtio meter från barnvagnen. Även jag uttrycker oro över var det här samhället är på väg. Även jag bygger fortliknande och skrymmande konstruktioner runt min familj på badplatser. Även jag är fullt medveten om barnlösa människors förakt när jag och min jättefamilj tar upp hela trottoaren så att dom måste gå en omväg runt oss, och även jag bemöter mer än gärna detta förakt med ett hånflin.

Och det jävligaste av allt för dig är att det kommer du också att göra.