Brollan var är du?

Vi har det så jäkla fint, jag och barnen. Solen skiner och S ringer eller SMS-ar en gång i timmen. Mår ni bra? Mår I bra? Äter hon? Svaret är ja på alla frågor. Ja, vi har det så oförskämt bra.

Så kommer mina föräldrar förbi på spontanbesök, det är inte likt dom. Farsan brukar vara spontan men inte morsan. Vi fikar på verandan och morsan frågar mig om jag hört från brorsan. ”Nej, varför skulle jag ha hört från honom? Han har ju inte hört av sig på flera månader, håller ju bara på med det där gamla huset. Jag börjar undra om jag har nån bror längre.” Morsan sväljer, hon ruvar på något. Det är en klump i hennes hals, varje gång hon ska leverera dåliga nyheter får hon exakt samma röst. Lite klämd och aningen hes, det är klumpen som gör det. Innan hon hinner säga det hon ska säga förstår jag vad som har hänt. Jag har redan hört henne säga det i mitt huvud, ”Dom ska separera”.

Det var inte oväntat kanske men inte väntat heller. Man vill aldrig vänta sig sånt. ”Fan å..” säger jag, lite lamt, och farsan suckar. ”Ja, vad ska man göra, man kan ju bara stötta i det här läget” säger han och kan samtidigt inte låta bli att le tillbaka åt I när hon fyrar av ett av sina vackraste leenden mot honom. I över tjugo år har dom varit tillsammans, det kallas väl high school sweethearts i USA. Morsan undrar hur det ska gå för barnen, speciellt den äldsta. Hon har svårt att prata med någon om det här, säger morsan. ”Det kommer att gå bra men det tar tid” säger jag, som om jag visste. Som om jag är nån jävla expert.

Nu är det jag som ska vara där för min storebror. Alla vet att det måste bli så, för jag är den enda i familjen som har separerat med barn. Den enda som har splittrat en familj, som vet hur det känns för honom nu. Åtminstone tror min mamma det. ”Han kan nog behöva en bror nu” säger hon och lägger en osynlig sten i mitt knä. Den stenen tar jag emot utan att blinka, det måste jag. Han är min bror, även om han inte har hört av sig på flera månader så är han min bror. Även om han spöade skiten ur mig var och varannan dag när vi var små så är han min bror.

Mamma säger att han behöver mig nu, och jag undrar hur det ska bli. Han har aldrig behövt mig förut och jag har aldrig behövt honom. Vi har bara varit brorsor, knappt ens polare. Vi har gått på hockey ibland och en gång tog jag hand om honom när han var aspackad. Han hade spytt på vardagsrumsgolvet, jag torkade upp det och fick honom i säng. Morsan och farsan märkte aldrig nåt, jag var fjorton då. Efter det bråkade vi aldrig, inte en enda gång. Han kanske också tänker på det nu, han kanske minns att jag ställde upp. Det känns så konstigt det här.