The evil planting of songs in heads

Imorse var jag elak. Jag började nämligen nynna på en gammal Burt Bacharach-låt (I say a little prayer for you) innan jag klev in i duschen, och säkert som amen i kyrkan gick S och nynnade på samma låt när jag tio minuter senare klev ur duschen. Jag har gjort det här många gånger med olika låtar och det är alltid samma sak, hon vet aldrig varifrån låten kommer. Hon har inte uppfattat själva planteringen så att säga, the evil planting of songs in her head.

Jag tror knappast S är unik, jag tror vi funkar så här (hon planterar låtar i mitt huvud också, bara inte lika utstuderat och illvilligt) och det är ett ganska intressant experiment. Prova gärna själva på era sambos eller polare, det funkar varje gång.

Nånting säger det här om det mänskliga psyket, nånting som reklammakare och the Bert Karlssons of this world har snappat för länge sen. Alltså hur våra hjärnor fångar upp saker utan att vi förstår hur det har gått till. Vi är ju så medvetna nu för tiden, vill vi tro, med våra aktiva val av livsstil och allt som hör därtill (dvs allt man kan tänka sig) men ändå lurar alltså detta urtidsmonster kvar i våra hjärnor. Ett monster som inte låter sig kontrolleras, ett monster som kan få dig att nynna en Bacharach-låt en onsdagsmorgon utan att du förstår varför. Ett synnerligen icke-aktivt val.

Den som förstår det här kan skicka hemliga meddelanden till oss och påverka hur vi beter oss, tydligen är det så. Frågan är given, ska man glädjas åt denna lilla secret back door eller vara rädd för den? Jag vet faktiskt inte, jag är lika kluven som en itusågad dam i denna fråga. Min kluvenhet har att göra med, ja.. att jag är jävligt kluven som person för det första, jag får ofta debattera med mig själv i många frågor innan jag bestämmer mig för en åsikt. Det är inte den enklaste tillvaron man kan tänka sig, det ska jag villigt erkänna, men det är lik förbannat så det är för mig.

I just det här fallet slits jag mellan mitt kontrollbehov å ena sidan, som säger mig att om det finns en hemlig ingång till min hjärna som andra men inte jag har tillgång till så är det the crime of the century. Å andra sidan, om ni ursäktar meningsbyggnaden, så bekräftar denna lilla dörr en tes som jag försökt bevisa ganska länge nu utan att lyckas. Den tes som säger att valfrihet, i den skepnad som tokliberalerna lanserar, egentligen inte finns. Att våra medvetna val ändå inte representerar hundra procent av våra val, liksom typ ba. Och jag gillar att bekräfta mina egna teser, men jag tror ni har snappat det vid det här laget.

Det finns något där som inte kan kontrolleras, som inte låter sig kontrolleras, och vare sig det kallas subliminala meddelanden eller något annat så fascineras jag av det. Det är något som vetenskapsmän kan slå politiker i huvudet med och säga ”Jaja, prata om valfrihet ni men vi vet hur det egentligen funkar där uppe i degklumpen”. I pick science over politics any day, det är för lite vetenskap i vårt samhälle nu för tiden.

Man kan också slå det i huvudet på jobbiga new age-människor som pratar om shakra och aura och tror på bärnstenens läkande kraft. Tro på vad ni vill, whatever gets you through the night, men försök inte övertyga mig om era läror. För så länge min egen hjärna kan lura mig, må det så vara med Bacharach eller något annat, så har jag svårt att tro på något annat än dom vetenskapsmän som försöker förklara för mig hur det här fungerar.

Och varför jag sitter här med ”Girl from Ipanema” i skallen kan jag inte riktigt förstå, men jag misstänker att S har ett finger med i leken.