Pappabloggen

Lilla I och jag ligger i hammocken och tittar upp mot himlen. Eller ja, hon tittar upp mot himlen, jag tittar mest på henne. Jag lutar mig mot henne och viskar ”Jag älskar dig” i hennes öra. Hon tittar på mig och ler, som om hon förstod vad jag sa, men det gör hon ju inte. Hon är inte ens sex månader gammal, men när hon tittar på mig ser det ut som hon förstår.

Sen tar hon tag i sin vänstra fot och försöker stoppa den i munnen, när inte det går blir hon lite irriterad och tar tag i mitt hår istället. Hon är stark i nyporna, det kan hennes långhåriga bröder vittna om. Så fort dom kommer i närheten försöker hon ta tag i deras hår och lyckas hon så river hon loss stora tovor.

Ibland skrattar hon till utan anledning, väldigt kort (”hehe”). Ungefär som du gör när du tänker på något roligt. När det händer undrar man ju varje gång varför hon gör det. Vad är det egentligen som rör sig i den lilla skallen?

Ibland befinner hon sig i sin egen lilla värld, säger ingenting utan bara blickar långt bort i fjärran och ser onaturligt smart ut. Hon är inte autistisk, jag vet det för jag har gjort testet. Det är viktigt för barn att få stimulans, säger barnmorskan, men ibland vill hon nog bara vara ifred tänker jag. Som alla andra.