Toastmaster por excellence

Jag vet inte om du har varit toastmaster på ett bröllop någon gång, men för er som saknar erfarenhet i ämnet kan jag berätta att det är ett satans slitgöra. Några parametrar att begrunda: Hundra gäster, elva talare, tre musikaliska uppträdanden, en servispersonal som inte drar jämnt samt en brud vars kontrollbehov får Whitney Houston att framstå som en matros på permission.

Men nåja, det gick ju vägen ändå. Och det gick vägen via militärisk disciplin och avfyranden av de bästa leenden jag har att tillgå. En blandning av charm och diktatur kan man säga, där har du framgångsreceptet för att hålla ihop en fest med drygt hundra gäster. För det krävs en del, ska vi säga ledaregenskaper, för att hålla så många människor i ett järngrepp, utan att dom själva uppfattar att det är ett järngrepp dom sitter i.

Det gäller att på inget sätt avslöja det inre kaos som uppstår när kön till kaffet ringlar sig oändligt lång och seg samtidigt som du inser att sju talare är kvar på listan och bandet ska börja spela om tjugo minuter. Det gäller att på inget sätt avslöja den irritation som uppstår när du, i din allra svettigaste och stressigaste sekund, möter en servitris i köket som står med en karaff vin i ena näven och frågar ”Var ska jag ställa den här då typ?” Det är inte läge att ödsla tid på sarkasmer då. Hur gärna du än vill tvåla dit flickjäveln med en syrlig kommentar så måste du svälja, peka med hela handen och säga ”Där borta ska den stå, framför damen med röda klänningen och alldeles för mycket smink”. Du får inte heller ropa ”MEN HÅLL KÄFTEN DÅ ERA DUMMA JÄVLAR!” när du för tionde gången ska påkalla allas uppmärksamhet för att presentera en talare som, liksom de tidigare nio talarna, kommer att berätta en anekdot från back in the days. Jag tycker inte heller att sånt är vare sig roligt eller uppbyggligt att lyssna till, men precis som Whitney Houstons personliga assistent har jag ett jobb att utföra och den som står i min väg kommer att elimineras. Snyggt, snabbt och skoningslöst. Enda skillnaden är att jag inte fick pröjs, vilket med tanke på tvåmannabandets gage på femtusen spänn mer och mer framstår som årets skämt.

Men efter fem timmars slitgöra var middagen äntligen över och jag kunde ta en fet grogg. Allt jag egentligen ville göra var att gå hem, för man är rätt slut efter en sån körare. Dessutom låg jag ju fem timmar efter alla andra, på alkoholfronten så att säga, och det går inte att supa ikapp fem timmar. Speciellt inte i det tillståndet. Men jag gick inte hem, inte jag inte. Näe då, snäll som jag är stannade jag pliktskyldigt kvar till vickningen klockan ett innan jag kramade om brudparet och begav mig, gåendes och visslandes, hemåt. Jodå, jag visslade eftersom jag ändå var synnerligen nöjd med mitt förvärv. Och det tydligaste beviset på att jag lyckats var nog när han, den där ”höga militären” från England som också råkade vara brudens exman, gick fram till mig och med all sin pondus lade handen på min axel och sa ”The toastmaster por excellence, well done boy!”.

Sen blev det midsommar och det, mina vänner, är något helt annat att skriva hem om. Inte en enda talare, bara en sån sak.