Att vara kille på högstadiet i 80-talets Sverige innebar i stort sett att man levde inom det ramverk som amerikanska high school-filmer erbjöd. Jag säger i stort sett, för filmerna var aningen ännu snävare i sina stereotyper än det min verklighet i Gävles då bråkigaste förort erbjöd.
Utöver filmernas jocks, geeks och weirdos (weirdo = rökande bohem med rätt att slå jocks på käften, oftast hjälte i filmerna) fanns på min skola också en försvarlig mängd hårdrockare, vilket var en slags snällare variant av weirdo. Dessa hårdrockare syntes aldrig till i filmerna, och anledningen till detta kan man diskutera. Kanske var hårdrockaren för svår att stänga in i ett fack, snäll kille med farligt utseende är en hjälteroll som inte dök upp på duken förrän långt senare när grungen stod på topp i början av 90-talet.
Preppy-killen, så som han t ex kunde se ut i ”Breakfast Club”, var inte heller riktigt uppfunnen 1982. En film som för övrigt ägnade hela handlingen åt att beskriva dåtidens ungdomsstereotyper, as seen in the eyes of Hollywood producers, genom att sätta alla huvudkaraktärer i kvarsittning och låta klyschorna liksom bara ramla framstupa över duken. Hemskt dålig film egentligen, fast då (1985 herrejävlar) tyckte man ju att den var bra.
Men tillbaka till handlingen, vem var jag på högstadiet? Det varierade faktiskt, ganska kraftigt. Jag började nog som en geek, vilket var rätt oväntat med tanke på att jag i mellanstadiet hade varit tämligen utagerande. På mellanstadiet hände liksom allting. Där fanns slagsmålen och tjuvrökat och skolkningen och snattningen och mobbandet. Det var en turbulent tid, som Paulo Roberto skulle ha sagt. Säkert hyste mina föräldrar vissa farhågor inför högstadiets påverkan på min redan väl använda nyfikenhet, men se där satt jag på bibblan och spelade schack och läste Tintin. Förlåt mig nu, för jag minns inte ditt namn, men vi var väl dödspolare just då antar jag.
Denna period av återhämtning för mina föräldrar varade nu inte så länge. Redan innan höstterminen i sjuan var till ända hade jag gjort mig ovän med några lärare och schackpjäserna hade bytts ut mot snusdosor. Det var nikotinet som var vattendelaren. Dom som nyttjade nikotin umgicks aldrig med dom som inte nyttjade nikotin, och en snusprilla ledde till en cigg och en cigg ledde visserligen inte alls till knark men väl en rökruta full av weirdos and loosers.
Där stod jag varje rast och mörkade mina betyg. Ett medelbetyg på 4.2 skulle bara väcka misstankar hos mina nya vänner i rökrutan, det faktum att jag kunskapsmässigt förmådde slå många av geeksen på fingrarna var inget jag skyltade med. Kunskapstörst, speciellt i den form som visade sig genom ivrigt uppsträckta händer på lektionerna, var ett tecken på svaghet som jag aldrig lät mina kompisar se skymten av. Förutom någon enstaka gång då en geek hade svarat fel och jag inte kunde låta bli att tillrättavisa den socialt missanpassade men välvilligt inställda unga pojken eller flickan. En besserwisser har jag ju faktiskt alltid varit.
Det är ingen slump att minnen från min högstadieperiod sköljer över mig nu, ingen slump alls. Precis som en gång mina föräldrar befinner jag mig just nu i en period av återhämtning efter mina söners något turbulenta år på mellanstadiet. Precis som en gång jag själv verkar sönerna ha tagit sig an denna nya värld med försiktig optimism och återhållsamhet, och jag hoppas förstås att dom håller sig borta från rökrutan.. om det finns några såna nu för tiden. Hoppas gör jag, samtidigt som jag vet att det inte behöver innebära katastrof om dom hamnar där.
Det låter förstås äckligt snusförnuftigt det här, när jag lyfter fram min brokiga bakgrund som en ex-värsting som föreläser på lärarlinjen. Jag var aldrig någon värsting, det ska ni inte tro, och jag tror inte att mina söner har det i sig heller. Men såna här resonemang hör föräldraskapet till, ens egen uppväxt börjar någonstans efter vägen att träda fram som en gräns mot vilken man jämför sina barns beteende. Checking, fortfarande på rätt sida. Det är väl också därför som olika föräldrar, t o m mamman och pappan till samma barn, kan ha så olika uppfattningar om vad som är okej och vad som behöver rättas hos barnen.
Men vad som än händer så bör man, måste man, tro på att dom små telningarna fixar det. Jag ser en potential hos mina söner som jag inte såg nyss, innan dom började på högstadiet, och det är en jävligt häftig upplevelse. Jag ser att dom börjar ta för sig av livet, att dom vågar ta steg rakt ut i det okända, och hallelujah brothers and sisters, det är ju det som själva livet handlar om. Inte sant? Upp, upp och iväg. Väx. Lyft. Blend dom!
Mina söner är helt enkelt bäst just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar