onsdag, augusti 08, 2007

Det här med att vara ett par

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har hamnat rätt långt in i parträsket vid det här laget. Sen funderar jag på om det är bra eller dåligt, för det finns ju för- och nackdelar med det mesta, utom möjligen att sitta i fängelse eller bli rövknullad mot sin vilja.

Parträsket förresten, säger jag lite lagom föraktfullt, som om jag ville ta avstånd från det, som om jag fortfarande längtar tillbaka till singellivet någonstans där inne i reptilhjärnan. Så det är säkrast att jag gör en sak klar på en gång, jag trivs med mitt liv som sambo. Men.. det betyder ju inte att man inte får klaga lite, och jag vore inte mig själv om jag inte klagade lite ibland. Så jag säger parträsket mest för att sätta tonen, och här kommer själva melodin.

Jo förstår du, det jag tänker på just nu är att det finns saker som jag inte gillar med att vara halva delen av ett par. Och det har egentligen ingenting att göra med vårt förhållande, det är istället allt det där runt omkring. Som i helgen när ”vi” (paret) var på bröllop. För bröllop går man på när man är ett par, såvida man inte är nära släkt med bruden eller brudgummen, då kan man få bli insläppt som singel. Och där sitter man med trettio andra par och pratar om en massa saker som jag en gång för länge sedan trodde att mina föräldrar men aldrig jag skulle prata om. Vi är bara i trettioårsåldern de flesta av oss men ändå pratar vi om vädret, barn, resmål, maträtter och perenna växter, vilket får mig att känna mig som om en statist i ett program med Fredrik Lindström som programledare. Han som letar efter det typiskt svenska.

Som singel hade jag gärna avbrutit en diskussion om hallonpaj med att fråga om någon fått nåt i helgen. Det kan man ju tycka är barnsligt eller bara ett patetiskt försök att skilja sig från den mängd man inte vill vara del av, men det var ändå en slags ventil, en nödutgång från trånga hörn som funkade för mig. För det är fan inte intressant det där vi pratar om, det kan ni inte med bästa vilja i världen tycka. Det är ju bara making conversation, småprat, ett spel med syfte att visa hur normal man är. Visa att man passar in. I vadå? I ett tråkigt sällskap? Ett sällskap som för några år sedan gott kunde få dra åt h-e, vad mig anbelangade.

Jag är också alldeles säker på att dessa individer, var för sig, är långt mer intressanta än när dom representerar sitt par. För det är ju det man gör, representerar. Och även om jag är säker på att S skulle vara den som garvade högst om jag gjorde en fuling så lägger jag band på mig, blir lite tråkigare och mer strömlinjeformad för att passa in och inte väcka anstöt. Man kämpar emot ett tag i början, försöker ignorera det där runda hålet som man förväntas passa in i, men till slut ger man upp. Och det är lite tragiskt faktiskt.

Visserligen ska man välja sina strider, men det börjar bli ont om dom tycker jag. Till slut ser man inte striderna för man har glömt hur man gör för att vara stridslysten. Och ja, ett bröllop är väl det minst lämpliga tillfället för mig att brösta mitt ego vid, det kan jag hålla med om, but it all adds up you know.

Vi är ju så jävliga trevliga också, vi som är par. Trevliga men inte särskilt toleranta, för skulle en singel råka hamna mitt ibland oss och säga konstiga saker och kanske vara lite för full så blänger vi rätt hårt på den stackarn och visar vårt tysta förakt. Sen tänker jag att det där var jag för några år sen, och vad hände sen? Jag träffade kärleken i mitt liv, och hon var lika bångstyrig och packad som jag, om inte värre, och sen blev vi ett par. Först ett par bestående av två starka individer som hela tiden bevakade sina gränser och hävdade sina rättigheter, sen allt mer ett par som växte ihop och slutade bråka.

Och det är bra, det ska vara så, men det finns en baksida, och den baksidan är inte att ”man inte längre får gå ut med grabbarna och bli packad” för man får bli hur packad man vill, och skulle det inte vara så ja då lägger jag ner det här på en gång. Baksidan består istället av, hur ska jag formulera det här.. det finns massor av liknelser att tillgå.. en våt filt? En fil som filar bort alla vassa kanter? Nej, det är inte det skiten handlar om. Problemet är inte att det händer, utan varför det händer. Varför ska man bli så jävla tråkig och trevlig bara för att man älskar någon? Kan ni svara på det? Det är samhället, fanimej. Normen som kväver.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara med S, när det bara är vi två kan vi vara hur fan som helst. Men när vi umgås med andra, då representerar jag oss. Hon har inte bett om det, hon har inte sagt ”Nu får du skärpa dig för vi är ett par” och jag kan aldrig drömma om att hon skulle säga en sån sak. Det är ju jag själv som försöker leva upp till den här idiotiska normen om hur par är. Jag själv som filar bort mina egna kanter, av hänsyn till oss. Det är rätt sjukt det, mina vänner.

Ändå ska du veta att vi, i jämförelse med många par jag mött, är väldigt frispråkiga och okonventionella. Många par är så tråkiga att man bara längtar hem, sen går man ut och tar ett par öl med killen i paret och möter en helt annan människa. Jag hatar sånt, och jag hatar att det finns en mikroskopisk chans att jag kan vara en sån.

Så har vi återigen, även i detta ämne, kommit fram till pudelns kärna: Hur fortsätter man att, i brist på bättre ord, vara sig själv i ett förhållande?

Hur gör man för att skita i normen utan att göra sig ovän med alla man känner (utom singelpolarna)? Somliga gör tappra försök genom att ha en jäkla jargong i sitt förhållande. Man beter sig som om man är singel, säger saker som ”såg du dom brösten?” till polarna fastän flickvännen är med. Läs till exempel allas vår Alex Schulman, han gör så. Och jag applåderar försöket, fast det känns lite väl kärlekslöst för min del. Jag skulle nog inte vilja att S satt och tjatade om killars häckar, hon ska bara prata om min. Sen finns det andra som nästan aldrig gör saker tillsammans, och på så sätt aldrig ens ställer saker och ting på prov. Det känns väl fegt tycker jag, och tråkigt. Man är ju tillsammans för att man trivs ihop, då vill man väl göra saker ihop också, eller?

Sen kan man förstås vända på steken och undra när man egentligen är sig själv. Är man sig själv när man är singel? Det är ju också ett tillstånd som sätter vissa regler och gränser, som påverkar hur du bemöter människor. Ja inte fan vet jag, det blev svårt det här. Det går tydligen en fin gräns mellan att ta hänsyn till andra människor och göra våld på sig själv, och jag kan bara hoppas att jag märker när jag går över den.

Det hela kan nog faktiskt summeras ganska väl av bruden som gifte sig i Kalmar slott i lördags. Hon som, mitt under ceremonin, fick ett anfall av overklighetskänsla eller mild panik, och därför släppte ur sig ett ganska högljutt ”Shit!” när hennes blivande man svarade ”Ja” på den stora Frågan. Inför gästerna, sin kille och vigselförrättaren (dock inte Gud eftersom detta var ett borgerligt bröllop) kände hon sig tvungen att, kanske för sista gången, klamra sig fast en sekund vid sitt gamla, bångstyriga jag och säga något som absolut inte stod i manus. Och jag förstår henne, på tröskeln till giftermålet måste man faktiskt få se sig om en sista gång och ta farväl av den man var. Jag tror det var det hon gjorde nämligen, hon såg sig om och fick ett märkligt perspektiv på scenen som utspelade sig. Shit sa hon, och fortsatte meningen tyst för sig själv. ”Nu är det på riktigt”.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Brottas med samma funderingar själv. Inser helt enkelt att jag är tråkigare när jag är ihop. Och undrar vad fasen jag kan göra åt det.

Det är inte första gången det händer mig.

Jag blir mer välanpassad, utslätad, förnuftig och mindre spontan. Det visste jag innan också men trodde inte att det skulle hända igen lika tydligt.

Särskilt som jag har en man som inte varit särskilt utslätad och välanpassad. Men samma sak händer med honom.

Det är väl att man blir så jäkla vuxen. Men eftersom jag varit singel mesta delen av mitt vuxenliv så "leker" jag väl fortfarande vuxen på något sätt. Gör som man tror man ska göra när man är gift. En del blir så som föräldrar, men det har jag gjort upp med för länge sedan och är mig själv - fast mamma.

Nu ska man väl lära sig vara sig själv - fast fru.

Kommer du på något så tipsa mig! *S*

Anonym sa...

Ullis: Fan å, jag som hoppades att du skulle ha nåt tips.

Anonym sa...

Jag undrar fan om jag n å g o n s i n
kommer att bli vuxen på riktigt. Jag hoppas inte det och , ta i trä, ännu så länge känns det avlägset. Jag känner mig inte barnslig och dum på något vis, men jag är otroligt ointresserad av allt det där du skriver om - att plötsligt upptäcka att man sitter på en middag och avhandlar ämnen som är ungefär lika intressanta som grus är smakrikt...det känns som att jag kommer vara den sista i min generation som skaffar barn t.ex. Nu har jag ett jobb, så fan vet - snart kanske man trillar dit...Nej, jag vet inte vad som är vuxet eller vad som är rätt eller fel, men är du lycklig så är det nog rätt.
Tack för underhållande läsning. Som vanligt.

Anonym sa...

David F: Det är just precis i dom där situationerna då folk leker vuxna, uppträder så som dom tror att andra förväntar sig, som man bara vill skrika könsord och rymma. Somliga gillar det där vuxna sättet att umgås, själv sitter jag hellre vid barnbordet. Jag är barnslig David, make no mistake about. Så till den grad att mina söner skäms för mig ibland. Och vet du, jag har blivit mycket barnsligare sen jag blev förälder. Tack för beröm!

David sa...

Efter endast fyra månades förhållande letar ju jag och Jannike fortfarande efter våra roller både mot varandra och utåt som ett par. När det bara är hon och jag tror jag aatt jag lättare kommer in i "den nya rollen" som en del av två. Men när vi är bland andra känner jag nog fortfarande att jag har något att leva upp till, att jag måste visa att vårt förhållande inte ändrat mig alltför mycket. Även om det faktiskt inneburit rätt stora förändringar. Tur nog kan jag inte känna igen mig i din beskrivning av parmidagar, kanske för att jag aldrig varit mycket för sånt, varken nu eller i tidigare förhållanden.

Whatever, det var bra skrivet och tänkvärt!

Anonym sa...

Grejen är att man inte ens behöver vara så mycket för parmiddagar, tillslut hamnar man på dem men egentligen handlar det inte om middagarna. Det handlar om hur man beter sig "ihop".

Jag tror att det beror på att jag varit singel större delen av mitt vuxenliv som det blir uppenbart att jag är annorlunda själv än när jag är två.

Det är samma sak med de flesta av mina tjejkompisar som numer är stadgade. Därför träffas vi helst utan våra män. Inte för att det är otrevligt när dom är med eller för att det är massa hemlisar, utan för att vi blir pinsamt medvetna om att vi blir annorlunda...

Anonym sa...

Åh, åh, åh, som du just gjorde min dag! Tack (har puffat för dig hos mig i dag).

Anonym sa...

Och jag kom hit tack vare Skrivkramp (tack!). Så otroligt bra skrivet - pang på rakt in ... jag fattar och håller ju med :D Märkligt att jag skrev om nästan lika samma företeelse igår ;) Det där med par vs singlar och annat ...

Matte sa...

David: Det är som Ullis säger, oavsett vad man tycker om parmiddagar så hamnar man där till slut ändå. Egentligen borde det inte vara nåt problem, det är väl bara att tjöta på som vanligt liksom, men stigmat runt företeelsen sitter hårt och man blir så jävla medveten om att det är just en parmiddag man är på. Nåväl, att hitta rollen är inte lätt men en reflekterande människa som du har goda chanser att göra något bra av det. Och tack!

Ullis: Jo fan, efter nio år som "mer eller mindre singel" kan jag också identifiera vissa skillnader i mitt beteende.

Skrivkramp: Tack för puffen! Oerhört värmande sånt där.

Christina: Tackar och välkommen! Jag ska läsa ditt inlägg, typ nu.

Fröken Li sa...

Jag har tidigare alltid varit del av ett par och trivdes med det. Men kanske framförallt för att vi medvetet valde att leva rika liv både tillsammans och var och en för sig. Vi hade heller aldrig några problem med att blanda upp middagar, fester och semestrar med både singlar och par.

När vi sen bröt upp märkte jag dock hur människor i min omgivning som levde i par blev obekväma i att umgås.

Efter ett par fantastiska år som lycklig singel har jag nu hamnat i ett parförhållande igen. Och jag vill inte fastna i par-tänket denna gången heller. Även om jag är lycklig och kär är det inte utan saknad jag lämnar mitt oberoende.

Anonym sa...

Fröken Li: Det går väl en gräns där nånstans, om man bara ska gå omkring och tänka att man inte ska fastna i par-tänket så blir nog inte det heller bra. Man måste ju ge det en ärlig chans, men balansera. Den där balansen brukar lösa sig med tiden, det är bara i början som jag kan vara lite klängig. Men parbeteendet kommer jag fortfarande inte runt, varför vi mest bara umgås med andra par känns.. futtigt.

Anonym sa...

Ursäkta mig, jag läste porrträsket.

Man lägger till och drar ifrån.

Vi är bara i 30-årsåldern? Jag vet hur gamla vi är! Två-tre år till 40. *gråter* Tolv-tretton till 50. *dör*

Anonym sa...

Något vettigt i ämnet hade jag inte att tillägga. Som synes.

Anonym sa...

Ia: Jag vet inte om jag hade nåt vettigt att säga i ämnet heller, men om två-tre år vi 40 och kan man tycka.. ehh.. är lite läskigt som sagt.

Anonym sa...

hej hej, hamnade på din blogg av en slump och tyckte det var mycket intressant. Jag kom att tänka på när jag och min kille träffade en kompis till mig och hennes nya kille på en middag och det var första gången killarna träffade varandra. Under middagen drog killarna skämt innehållandes citat från tyska porrfilmer och även om jag inte själv kände igen citaten var det otroligt roligt och vi skrattade alla fyra väldigt mycket. Det är kul när det blir så och jag tror att det jag försöker säga är att man kanske ska våga ta det där första steget till att prata om något annat än gardiner på parmiddagen. Det är nog många som skulle tycka man var världens roligaste snarare än plump och dum. Man behöver ju inte börja med sitt allra grövsta favoritskämt, man kan ju börja lite försiktigt och se vad man får för respons. Tycker det finns något av en myt att alla tjejer blir stötta av grova sexskämt, men det är absolut inte sant. Jag känner många som gärna garvar med grabbarna. Alltså, tycker man det är kul när man är utan sin partner tycker man väl det när partnern är med också. Vi måste våga lites själva också, vi som inte gillar paj- och gardinsnack! Det behöver ju inte vara bara sexskämt, man kan ju försöka med att dra upp vad som helst som man finner intressant och fråga om någon hört något om det och vad de tycker. Livliga diskussioner är ju alltid kul tycker jag iallafall.

Sen håller jag med om att man nog måste träffa sina kompisar utan sin parter ibland också. BARA parumgänge blir för opersonligt tror jag.

Anonym sa...

Anonym: Kul att hittade hit! Bara så du vet, mitt mellannamn är "foten i pianot". Om jag fick en tia för varje gång jag har sagt något plumpt och icke PK vid nya bekantskaper vore jag rik. Jag försöker hålla den fanan högt, och min flickvän har minst lika rå humor och inser även hon vikten av att vara sann mot sig själv. Men ibland blir det lik förbannat en konstig stämning.