Det här med att vara ett par

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har hamnat rätt långt in i parträsket vid det här laget. Sen funderar jag på om det är bra eller dåligt, för det finns ju för- och nackdelar med det mesta, utom möjligen att sitta i fängelse eller bli rövknullad mot sin vilja.

Parträsket förresten, säger jag lite lagom föraktfullt, som om jag ville ta avstånd från det, som om jag fortfarande längtar tillbaka till singellivet någonstans där inne i reptilhjärnan. Så det är säkrast att jag gör en sak klar på en gång, jag trivs med mitt liv som sambo. Men.. det betyder ju inte att man inte får klaga lite, och jag vore inte mig själv om jag inte klagade lite ibland. Så jag säger parträsket mest för att sätta tonen, och här kommer själva melodin.

Jo förstår du, det jag tänker på just nu är att det finns saker som jag inte gillar med att vara halva delen av ett par. Och det har egentligen ingenting att göra med vårt förhållande, det är istället allt det där runt omkring. Som i helgen när ”vi” (paret) var på bröllop. För bröllop går man på när man är ett par, såvida man inte är nära släkt med bruden eller brudgummen, då kan man få bli insläppt som singel. Och där sitter man med trettio andra par och pratar om en massa saker som jag en gång för länge sedan trodde att mina föräldrar men aldrig jag skulle prata om. Vi är bara i trettioårsåldern de flesta av oss men ändå pratar vi om vädret, barn, resmål, maträtter och perenna växter, vilket får mig att känna mig som om en statist i ett program med Fredrik Lindström som programledare. Han som letar efter det typiskt svenska.

Som singel hade jag gärna avbrutit en diskussion om hallonpaj med att fråga om någon fått nåt i helgen. Det kan man ju tycka är barnsligt eller bara ett patetiskt försök att skilja sig från den mängd man inte vill vara del av, men det var ändå en slags ventil, en nödutgång från trånga hörn som funkade för mig. För det är fan inte intressant det där vi pratar om, det kan ni inte med bästa vilja i världen tycka. Det är ju bara making conversation, småprat, ett spel med syfte att visa hur normal man är. Visa att man passar in. I vadå? I ett tråkigt sällskap? Ett sällskap som för några år sedan gott kunde få dra åt h-e, vad mig anbelangade.

Jag är också alldeles säker på att dessa individer, var för sig, är långt mer intressanta än när dom representerar sitt par. För det är ju det man gör, representerar. Och även om jag är säker på att S skulle vara den som garvade högst om jag gjorde en fuling så lägger jag band på mig, blir lite tråkigare och mer strömlinjeformad för att passa in och inte väcka anstöt. Man kämpar emot ett tag i början, försöker ignorera det där runda hålet som man förväntas passa in i, men till slut ger man upp. Och det är lite tragiskt faktiskt.

Visserligen ska man välja sina strider, men det börjar bli ont om dom tycker jag. Till slut ser man inte striderna för man har glömt hur man gör för att vara stridslysten. Och ja, ett bröllop är väl det minst lämpliga tillfället för mig att brösta mitt ego vid, det kan jag hålla med om, but it all adds up you know.

Vi är ju så jävliga trevliga också, vi som är par. Trevliga men inte särskilt toleranta, för skulle en singel råka hamna mitt ibland oss och säga konstiga saker och kanske vara lite för full så blänger vi rätt hårt på den stackarn och visar vårt tysta förakt. Sen tänker jag att det där var jag för några år sen, och vad hände sen? Jag träffade kärleken i mitt liv, och hon var lika bångstyrig och packad som jag, om inte värre, och sen blev vi ett par. Först ett par bestående av två starka individer som hela tiden bevakade sina gränser och hävdade sina rättigheter, sen allt mer ett par som växte ihop och slutade bråka.

Och det är bra, det ska vara så, men det finns en baksida, och den baksidan är inte att ”man inte längre får gå ut med grabbarna och bli packad” för man får bli hur packad man vill, och skulle det inte vara så ja då lägger jag ner det här på en gång. Baksidan består istället av, hur ska jag formulera det här.. det finns massor av liknelser att tillgå.. en våt filt? En fil som filar bort alla vassa kanter? Nej, det är inte det skiten handlar om. Problemet är inte att det händer, utan varför det händer. Varför ska man bli så jävla tråkig och trevlig bara för att man älskar någon? Kan ni svara på det? Det är samhället, fanimej. Normen som kväver.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara med S, när det bara är vi två kan vi vara hur fan som helst. Men när vi umgås med andra, då representerar jag oss. Hon har inte bett om det, hon har inte sagt ”Nu får du skärpa dig för vi är ett par” och jag kan aldrig drömma om att hon skulle säga en sån sak. Det är ju jag själv som försöker leva upp till den här idiotiska normen om hur par är. Jag själv som filar bort mina egna kanter, av hänsyn till oss. Det är rätt sjukt det, mina vänner.

Ändå ska du veta att vi, i jämförelse med många par jag mött, är väldigt frispråkiga och okonventionella. Många par är så tråkiga att man bara längtar hem, sen går man ut och tar ett par öl med killen i paret och möter en helt annan människa. Jag hatar sånt, och jag hatar att det finns en mikroskopisk chans att jag kan vara en sån.

Så har vi återigen, även i detta ämne, kommit fram till pudelns kärna: Hur fortsätter man att, i brist på bättre ord, vara sig själv i ett förhållande?

Hur gör man för att skita i normen utan att göra sig ovän med alla man känner (utom singelpolarna)? Somliga gör tappra försök genom att ha en jäkla jargong i sitt förhållande. Man beter sig som om man är singel, säger saker som ”såg du dom brösten?” till polarna fastän flickvännen är med. Läs till exempel allas vår Alex Schulman, han gör så. Och jag applåderar försöket, fast det känns lite väl kärlekslöst för min del. Jag skulle nog inte vilja att S satt och tjatade om killars häckar, hon ska bara prata om min. Sen finns det andra som nästan aldrig gör saker tillsammans, och på så sätt aldrig ens ställer saker och ting på prov. Det känns väl fegt tycker jag, och tråkigt. Man är ju tillsammans för att man trivs ihop, då vill man väl göra saker ihop också, eller?

Sen kan man förstås vända på steken och undra när man egentligen är sig själv. Är man sig själv när man är singel? Det är ju också ett tillstånd som sätter vissa regler och gränser, som påverkar hur du bemöter människor. Ja inte fan vet jag, det blev svårt det här. Det går tydligen en fin gräns mellan att ta hänsyn till andra människor och göra våld på sig själv, och jag kan bara hoppas att jag märker när jag går över den.

Det hela kan nog faktiskt summeras ganska väl av bruden som gifte sig i Kalmar slott i lördags. Hon som, mitt under ceremonin, fick ett anfall av overklighetskänsla eller mild panik, och därför släppte ur sig ett ganska högljutt ”Shit!” när hennes blivande man svarade ”Ja” på den stora Frågan. Inför gästerna, sin kille och vigselförrättaren (dock inte Gud eftersom detta var ett borgerligt bröllop) kände hon sig tvungen att, kanske för sista gången, klamra sig fast en sekund vid sitt gamla, bångstyriga jag och säga något som absolut inte stod i manus. Och jag förstår henne, på tröskeln till giftermålet måste man faktiskt få se sig om en sista gång och ta farväl av den man var. Jag tror det var det hon gjorde nämligen, hon såg sig om och fick ett märkligt perspektiv på scenen som utspelade sig. Shit sa hon, och fortsatte meningen tyst för sig själv. ”Nu är det på riktigt”.