Jag sitter i bilen på väg till jobbet, lyssnar på Wilcos senaste och tuggar på en lakritspipa som jag köpt på OK-macken.
Chrille på macken, ja han jobbar extra där i väntan på lumpen, berättade att han kommit in på en enstaka kurs på högskolan. 10 poäng filmvetenskap, trodde han att det var iaf. Han frågade mig om jag tyckte att han skulle gå, och det tyckte jag. Filmvetenskap måste vara skitbra att ha i ryggen sen när du ska ut i den stora världen och impa på brudar, menade jag. Du vet, utanför Bollnäs där du bor Chrille. För där kommer du inte att bo kvar, inte med den nyfikna blicken.
Men nu sitter jag alltså i bilen och tuggar på en lakritspipa. Jag slipar på en reklamslogan, ”Har du också glömt vad en lakritspipa kan göra för din morgon?” men släpper den snabbt. Och nu har jag skrivit det ordet (lakrits….) tre gånger redan och det får väl räcka.
Natten som gick var inte bra ur sömnhänseende, men det är okej, det gör inget. Jag pryade.. praoade.. som vaktchef på nattskiftet, för det jobbet ska jag ju ha fr o m nästa vecka och drygt fem månader framöver. Lilla I, som är den man ansvarar för som vaktchef, väckte mig ungefär tio gånger under natten och det säger ju sig självt att någon djupsömn har det inte varit tal om under dessa premisser. Men som sagt, det gör inget.
Jag älskar min sambo, det är inget nytt. Jag respekterar henne ”som fan”, som jag brukar säga på fyllan, men efter denna natt fylls jag av ännu mer vördnad inför hennes gestalt. Den kom för övrigt upp från källaren imorse, hennes gestalt. Till slut tvingades hon nämligen ge upp och inse att en natts god sömn var precis det hon behövde, och när lilla I håller hov på nätterna så är källaren den enda plats i huset som kan erbjuda god sömn.
Här på jobbet är jag bara en färja som väntar på avgång. Motorerna är varmkörda (jag har gått på tomgång en längre tid nu) och snart kommer matroserna att göra loss i akter och för. Sen, förstår du, stävar jag ut över havet och siktar på en annan hamn. Jag är otålig, vill härifrån, men måste hålla stilen ända till fredag eftermiddag. Jag är inte direkt byggd för att gå på tomgång, det kryper i hela kroppen, och det är därför jag ibland springer arton kilometer på kvällarna.
Någon frågar mig hur det känns att snart gå hem och vara ledig i nästan ett halvår. Jag svarar att det känns bra, men också att denna ledighet troligen inte kommer att vara så ledig som alla verkar tro. Kvinnorna i sällskapet får något lurigt i blicken. Dom tänker att nu ska han få veta hur det egentligen är att gå hemma och sköta markservicen, hur tråkigt det kan vara att inte ha en vuxen att prata med, hur depressionen startar någonstans mellan tvättstugan och diskmaskinen. Dom tror att jag ska lära mig en läxa, och jag hoppas att dom har rätt. I männens blickar syns inget annat än ren och skär avundsjuka, dom verkar tro att jag ska åka på semester i ett halvår och sippa pina coladas på Copacabana hela dagarna. Män är dumma, det syns i deras blickar och det hörs när dom öppnar sina munnar.
4 kommentarer:
Åh, lakritspipa är fan det bästa som finns. Eller nästan i alla fall. (Ja, och resten av inlägget var så klart också bra.)
Mo: Lakritspipa is the shit. Tack för beröm, och apropå beröm.. du har inte funderat på att börja blogga igen? Jag kommer att tjata på dig varje gång jag får chansen.
Haha. Jo, klart jag har funderat. Det finns ju tusen saker jag skulle kunna skriva om. Klieli-kli säger det i fingrarna. Men jag tror jag väntar lite i alla fall för att försäkra mig om att det inte bara är vanan som gör att jag överväger det. Vi får se alltså.
Mo: Okej, alltså behöver jag inte bekymra mig längre. Du kommer att blogga igen, det är bara en tidsfråga.
Skicka en kommentar