Långtidsminnets förbannelse

Ångesten över att börja jobba efter semestern har aldrig varit så låg som idag, törs jag påstå. Det har sina orsaker, men jag kommer tillbaka till det senare. Först vill jag prata om sommaren. Inte just den här sommaren utan sommaren som företeelse, sommaren som pådrivare av en frätande och allt annat än konstruktiv sentimentalitet, om det finns något sådant. Jag tvivlar.

Scenariot är givet, det är dagens. Du kommer tillbaka till jobbet efter fyra, kanske fem veckors semester och känner något som du gärna kallar ångest men som egentligen är den frätande sentimentaliteten som ångar på i ditt bröst. Sommaren är borta, och aldrig någonsin kommer den tillbaka. Du kallar det ångest, din sentimentala idiot.

En kobbe, en solnedgång i havet, en massa måsar, en kyss utanför en port, ett tidningsbud som cyklar förbi dig när du vinglar hem framåt morgonkvisten, en dillkokt potatis, en låt och din dans, en randig tröja, doften av gräs, rödvinsfläckar på dina byxor, whatever och så vidare. Dessa tryckknappar i våra minnen som framkallar längtan efter tidigare upplevda, tillfälliga tillstånd av lycka. Vi har dom alla, jag har kanske inte hittat just dina tryckknappar men du har dom, eller hur? Minnen som kan få din näsa att inbilla sig dofter, dina smaklökar att börja skicka signaler till salivutsöndring och dina ögon att tåras. DÄR var du som lyckligast, just DÄR. Och den stunden kommer aldrig tillbaka.

Det lustiga är att den stunden visst kommer tillbaka. År efter år, sommar efter sommar. För varje sommar skapas nya ögonblick som vi, om vi kunde tänja lite på fysikens lagar, gärna skulle åka tillbaka till. Ögonblick som väcker en saknad så djup att klumpen i ditt bröst säkert väger in på minst hundra pannor. Varje år liksom, hallå?

Denna logiskt sett omöjliga repetition av den lyckligaste stunden i ditt liv kan vara det slutgiltiga beviset på att människan som ras har begåvats med ett allt för starkt långtidsminne och därför, som ett resultat av detta, slutligen har utvecklats till sentimentala idioter som inte får något vettigt gjort pga minnet av en randig tröja, slängd över axeln på en sexig rygg, ackompanjerat av skrikande måsar, tidigt en onsdagsmorgon i juli när alla andra låg och sov, utom du och hon, eller du och han, ni som ägde världen just denna onsdagsmorgon, ni som sen gick hem och hade sex med varandra när alla andra klev upp och satte på hurran, ni som fnittrade och skrattade och njöt av varenda sekund, ni som var precis så närvarande och levande som ni aldrig är annars, just där och just då, och så vidare whatever.

När du egentligen borde göra något vettigt, något som kan göra din framtid ljusare och roligare, väljer du istället att försöka återuppleva händelser som aldrig kommer tillbaka. Det spelar ingen roll om du ställer tillbaka alla saker exakt där dom stod, tar på dig samma kläder, dricker lika många öl och tar med dig samma pojke eller flicka hem klockan 06.18 en onsdagsmorgon i juli då luftfuktigheten pendlar mellan trettiofem och trettiosju procent. Det kommer inte att bli samma sak, dessa stunder har nämligen unika nycklar.

Just en sån här dag tänker folk på händelser som aldrig kommer tillbaka och känner tyngden av klumpen i bröstet. Magin, du vet, den är borta nu va. Men inte jag, nej minsann. Jag lovar, det känns helt okej. Faktiskt. Vill du veta varför? Vill du veta hur man undviker att bli en sentimental idiot? Okej då.

Så här är det, tror jag. Även jag har tryckknapparna, inte tu tal om det. Denna sommar har bjudit på ögonblick som känns magiska just idag. Men magin har jag upplevt med människor som jag hela tiden tar med mig hem, sommar som vinter, onsdag som lördag. Min randiga tröja finns där hela tiden, min snuttefilt är min familj. Jag behöver inte förlora mig i stunder som aldrig kommer tillbaka för jag vet att vi kommer att skapa nya stunder. Vi har en fabrik, jag och min familj, som producerar såna stunder utav bara h-e.

Detta faktum, i kombination med min fem månader långa föräldraledighet som börjar om exakt fyra veckor, gör att jag kan sitta här på min första arbetsdag efter semestern med endast tolv kilo klump i bröstet (hey.. jag är ju bara människa trots allt) och smålängta lite till hösten.

Så döda mig då, döda mig för att jag är en lycklig family man istället för en sentimental idiot. Men så här är det, jag kan inte ljuga. Jag längtar mer framåt än bakåt, och tro mig, även jag inser det konstnärliga bakslag som detta innebär (att leva i dur när moll är så mycket vackrare, ack ack..) men va fan, jag är ju faktiskt ingen konstnär. Bara en vanlig snubbe som försöker leva ett bra liv. Det är jag skyldig mig själv vid det här laget, att åtminstone försöka leva ett bra liv.