En människa ska inte lukta människa på jobbet

Att komma till kontoret med ett fett knullrufs för att man inte har hunnit duscha på morgonen är en big no-no, men det är precis vad jag har gjort. Jag tyckte det såg helt okej ut när jag tittade mig i hallspegeln där hemma men kollegan, hon som är lite känslig i hygienfrågor, tog en titt på mitt rufs och rynkade sen på näsan. Jag tycker det är oförskämt att göra så, hon tycker det är oförskämt att komma oduschad till jobbet. Till saken hör att jag väldigt sällan luktar svett, det är inget skryt utan bara ett fysiologiskt faktum. Jag har vissa mindre problem med min kropp, problem som vi inte ska gå in på här, men svettlukt är inte ett av dom. Dessutom har jag bra luktsinne, känslig näsa. Jag har mer än en gång skällt ut manliga kollegor för att dom bär alldeles för mycket rakvatten, jag får kväljningar och huvudvärk, så jag borde vara kapabel att göra en rimlig doftanalys.

Sen tänkte jag vidare på det här, varför reagerar en del människor så starkt när man uppenbart inte har duschat innan man kliver in i det gemensamma utrymmet som kallas arbetsplats? Det kan förstås finnas olika förklaringar. En viss fobi kan t ex inte uteslutas, min mamma kallar det bacillskräck. Sånt får man respektera (jag respekterar alltid alla former av fobier sedan jag blev ihop med en psykolog), men jag tror att det finns ett socialt lager här också som bär en annan förklaring.

Jag tänker så här, vi har en väldokumenterad fallenhet för att skilja extremt tydligt på jobb och fritid i det här landet. Fredrik Lindström har tagit upp det i sitt program och det får nog betraktas som en av alla dessa sanningar som nog är.. sanna. På jobbet befinner vi oss i ett gemensamt utrymme där regler ska följas och respekt ska visas. Vi piffar upp oss innan vi går dit, för det tror vi förväntas av oss. Så länge vi håller oss inom normen, i det här fallet ligger knullrufs utanför normen, så väcks ingen irritation. Normen är till viss del generell och till viss del individuell. Jag kan t ex lära mina kollegor att knullrufs hör till min personliga norm och kan, med lite envishet, få acceptans för det. Men om jag normalt inte bär denna frisyr så väcker den uppmärksamhet och påföljande irritation.

Men inte nog med det, här kommer mera. Att bara avvika från normen räcker inte för att förklara dessa ganska häftiga reaktioner. Jag menar, att rynka på näsan åt någon och säga ”Jag tyckte väl att det luktade lite illa” får betecknas som en oerhört skarp reaktion i vår kultur. Det måste finnas en koppling där nånstans, en koppling till något som väcker starka känslor. För mig är det rätt uppenbart, jag vet inte om du håller med men jag säger intimitet här. Intimitet uppstår när kroppslukter som i normala fall maskeras av parfym får löpa fritt genom korridorer som förväntas vara sterilt befriade från människolukt. Tänk på när du var liten och gick in i dina föräldrars sovrum på morgonen, medan dom fortfarande sov, visst luktade det väldigt mycket människa där? Visst kändes det otroligt intimt? Du förstod förstås inte den kopplingen då för du var bara barnet men nu, i vuxen ålder, så minns du fortfarande lukten och förknippar den troligen med känslor som ligger djupt nerbäddade i ditt hjärta. Det hemliga rummet i sitt hjärta vill man inte öppna på kontoret, hur skulle det se ut om alla gick omkring och.. luktade människa?

Jag har alltså väckt irritation hos en kollega för att jag luktar människa, och människolukt uppfattas som intim, och intimitet vill vi inte ha på jobbet. Jag kan till viss del förstå det, men jag tycker fortfarande att det är oförskämt att rynka på näsan och säga att det luktar illa. Jag ville säga att den uppfattningen beror på miljö, att i en annan miljö så kunde inget annat lukta godare än mina feromoner. Förmodligen inte för henne men för den som vill vara intim med mig. Men jag sa det inte. Det passar sig inte på jobbet.