I över ett års tid har jag haft som vana att läsa mina favoritbloggar varje dag. Det rör sig om ungefär 10-12 bloggar som jag mer eller mindre troget har följt. Men inte nu längre. Senaste tiden, kanske sen en månad tillbaka, har jag märkt en förändring i mitt bloggbeteende. Jag är inte längre lika aktiv som läsare men det beror inte på att ni har blivit sämre på att skriva, tvärtom verkar några av er utvecklas för nästan varje inlägg ni skriver och det gläder mig på riktigt. Att många fler människor hittar sitt sätt att uttrycka sig, sin ventil eller hur du vill beskriva det, tror jag kommer att få långtgående positiva konsekvenser inte bara för dessa individer utan för samhället i stort. Om det är inne att uttrycka sina tankar i skrift istället för att skära sig i armarna eller slå nån på käften (ja det där lät ju fryshuset så det räcker men du fattar vad jag menar) så är jag helt och hållet för denna trend. För att inte tala om den mängd visdom och erfarenhet som sprids i denna värld, och detta alldeles gratis.
Jag är alltså för bloggandet, för för för. Skitbra! Men hur det än är med det, och nu kommer jag att använda en liknelse som ni kanske inte gillar, så är bloggläsandet något jag kan jämföra med att bläddra i tidningar i ett väntrum. I väntan på något, som förströelse, passar bloggtexter alldeles utmärkt. Det betyder inte att innehållet i era bloggar nödvändigtvis är trivialt eller ytligt, det betyder snarare att tillgängligheten i kombination med mitt behov av förströelse kickar mig er väg. Men senaste tiden, den tidsrymd jag tidigare syftade på, har jag inte väntat på just någonting alls. Jag har inte väntat eftersom jag har haft fullt upp. Både rent konkret i form av ett sanslöst flängande hit och dit med min kropp men också mentalt eftersom de få stunder av vila jag kunnat hitta har gått åt till eftertanke och goddamn some kind of kontemplation dårå. Så om ni känner att jag har varit osynlig senaste tiden, att min aktivitet i form av kommentarer på era texter har sjunkit, så är det en korrekt iakttagelse. Det är inte ni, det är jag.
En gång förra året skrev jag en text med rubriken ”Life itself is getting in the way of me telling you about it” (och varför jag så ofta använder engelska rubriker vet jag inte heller) och det är väl samma läge nu egentligen. Det ligger på, man drar i mig från alla håll, och jag gillar det. För hur mycket jag än gillar att skriva och få feedback på texterna så kommer livet självt, med användandet av samtliga sinnen, alltid att gå före i kön. Om det blir ett val mellan att skriva om mitt liv och att leva det så är valet självklart att leva det, men förhoppnings hinner jag med både och, som så många av er verkar vara kapabla till.
Till sist vill jag bara säga grattis till två personer. Dels min käre far som fyllde 70 bast i helgen. Han fick skitmånga skitbra grejer av mig och mina syskon, den bortskämde lille rackaren. Dels vill jag också gratulera David, min trognaste av alla trogna bloggläsare och tillika, törs jag säga, min gode vän, som tydligen har gått och blivit trettiotvå bast. Grattis David, du är ju nästan vuxen nu!
4 kommentarer:
Tack Matte! Räknar dig som en god vän också Och trogen bloggläsare är jag nog, när jag nu är på jobbet och inte riktigt har tid att läsa bloggar eller blogga själv är din den första bloggen jag besöker när det blev en lite tid över.
Bra inlägg, självklart går livet före bloggandet, ibland finns det inte riktigt tid för bägge och då är valet enkelt. Själv hoppas jag dock -precis som du- att det ska finnas tid över att hinna både leva och blogga om det.
David: På sätt och vis känns det ändå bra att min prioritetsordning fortfarande tycks vara att leva i första hand och analysera i andra hand. Det kunde bli jobbigt om det var tvärtom.
Matte>> Du skulle aldrig klara av att sluta analysera, det ligger i din natur min vän!
David: Du har rätt, men prioriteringen David, prioriteringen är viktig.
Skicka en kommentar