Inspirerad av Moisthlm

(Det började som ett svar på det här inlägget)

Ja, jag tror det går att lura sig själv med orden. Åtminstone kan man överdriva eller accentuera vissa delar av det man upplever. Man kan övertala sig själv att känslan är stark, och känslan blir stark, men det är orden som säger det.

Om man har en benägenhet att accentuera känslan av längtan, fokusera på det man saknar, så kan det bli väldigt stort, översvämmande ibland rent av. Vilket det kanske egentligen inte borde behöva vara, men vilka är vi att tala om för oss själva vad vi behöver istället för vad vi vill? Jag behöver gå till tandläkaren men jag gör det inte.

För det finns förstås en bitterljuv skön känsla i att accentuera saknaden, längtan, den känslan som vi fått lära oss föder all kreativitet. Allt som är coolt och värt att notera kommer från känslan av att inte vara nöjd. Inte vara där man vill vara, att vilja vara någon annanstans. Att sträva framåt. En nöjd människa är inte cool, inte värd att notera ens. En hel värld har i flera årtionden talat om detta för oss och det är inte lätt att stå emot en så pass kraftfull kampanj.

Den tråkiga och bistra sanningen är att din upplevelse av hur nöjd du är står i relation till dina förväntningar. Och vi har fått lära att ha höga förväntningar på kärleken, inte sant? Många vittnar om den tomma känslan som infinner sig när magin försvinner, eller kanske inte ens behagar dyka upp från första början. Jamen jävlar, vad är det för mening med att leva och älska om man inte ens kan få smutta på lite magi en torsdagskväll? Va?

Vi vill ha magi, och var i h-e har vi fått det ifrån? Gå till dig själv nu, varifrån härstammar dina bilder av den perfekta kärleken? Varifrån har du fått den här idén om magi? Hollywood? En bok? En låttext? En uppfattning om hur dina föräldrars kärlek såg ut?

Jodå, jag vet att du blir förbannad på mig nu för det här är ömma tår och jag har ingen aaaaning om hur du har det. Men jag pratar inte om dig, jag pratar om oss. Alla vi. Människorna. Alla vi som vill tro att magi är något som hör livet till, som en ingrediens i den perfekta kärleken. Vi vill tro, men egentligen, djupt där inne någonstans, vet vi att magi är och förblir ett annat ord för illusion. Vi vet att det är omöjligt, att ekvationen inte går ihop. Och egentligen, kära vänner, egentligen är det väl rätt safe att eftersträva något som ändå inte finns? Jag menar, då löper du faktiskt aldrig risken att bli nöjd. Att bli nöjd och inte värd att notera. Att bli nöjd och kasta bort alla dom bilder du tidigare trodde blint på. Att bli nöjd och kanske lite uttråkad ibland men trygg. Hur låter det i jämförelse med a magic carpet ride between heaven and hell? Inte så hett va? Ändå är det dit du ska, för det är bara där du kan leva och börja tro på det som verkligen kan göra en skillnad i ditt liv. 'Cause magic will always leave you hanging.

Låter jag oromantisk? Tro mig, romantik har inget att göra med magi och allt att göra med mänskliga handlingar. Jag älskar dig Stina, och jag är nöjd med det. Låt ingen jävel få dig att tro något annat. Inte filmen du ser, inte boken du läser, inte låten du lyssnar på, inte fågeln som viskar något i ditt öra. Dom vet ingenting om oss.

Leve kärleken.