Lite pirr i dogmagitarristens mage

Imorgon ska vi lira. Jag kommer att var iklädd en oförsvarlig mängd kvinnokläder som avslöjar mer än dom skyler och naturligtvis går det inte på räls. Såna här grejer gör aldrig det. Keybordisten har blivit sjuk och kan inte vara med på genrepet ikväll, så jag antar att introt med ”upptonande av inledningsackordet från noll med riktigt distat och fett Purple-ljud” härmed stryks ur repertoaren, eftersom vi aldrig har tränat på det. Själv är jag rimligt nöjd med min insats i replokalen. Min styrka är varken bländande teknik eller teoretiska kunskaper, däremot är jag rätt bra på att ta ut låtar. Och att ta ut dom rätt från början, vilket notnissarna i bandet inte lyckades med helt och hållet. Sen brukar det sitta ganska snabbt. Efter första repet har jag väl egentligen slipat på smådetaljer och kommit med förslag på ändringar. Jag har också valt en smått dogmatisk inställning till det hela, vilket främst visar sig i min styvnackade vägran att använda effekter och pedaler. Gitarr, sladd och stärkare. Det är min grej. Kan jag inte få det att låta bra med dom grejerna så är det lika bra att lägga av (så lyder den formella och tillika inte så lite idealistiska förklaringen, i själva verket hatar jag bara att rodda med såna prylar). Jag fick också vatten på kvarn när halva andra repet gick åt till att ställa in den andre gitarristens pod-grunka som låg där på golvet som en död padda och vägrade fungera så som gitarristen ifråga ville. Själv stod jag där med min artonhundrakronorsgitarr, min sladd och min stärkare (gain var i botten vill jag minnas) och lät riktigt bra tycker jag. Med bra substain och lite kvinnokläder kommer man långt. Fan vet hur det går imorgon, men roligt ska det bli.