Igår var vi på babymassage med I. ”Den här gången ska jag gå på allt, allt!” sa jag igår kväll när jag träffade en gammal jobbarkompis på ICA och hon frågade hur det var att bli pappa igen. Jag ska gå på allt. Alla föräldragruppsträffar, babymassage, babysim, babysång, babyavslappning, you name it. Varför? För det är gratis och det är kanske inte alltid roligt men intressant. Allt som oftast, hittills varenda gång, har övningarna letts av en kvinna/tant med en röst som inte kunde skrämma den minsta lilla mus. Det är väldigt försiktigt. Likadant igår. En ny tant men samma nervösa småfnitter genom vilket knappt hörbara instruktioner viskas fram. ”Vasadu?” säger jag. ”Va?” säger tanten. ”Jag hörde inte, vad ska vi göra nu?” säger jag. ”Oj.. jag ska försöka prata lite t y d l i g a r e” säger tanten. ”Lite högre kanske?” säger jag. ”Ja, det också” säger tanten.
Jag vet inte om I gillade massagen, som för övrigt syftade till att lösgöra gaser och stilla oroliga magar så jag kan gott tänka mig att få en duvning av S nu när hon har lärt sig både ”Vagnen” och ”Sol å måne”. I låg där tyst och glosögd under hela behandlingen och sa inte ett knyst. Hon såg mest förvirrad ut. Inte sket hon heller, vilket väl iofs var ganska bra.
Läget med I förresten, om någon undrar, är bra. Hon är lite snuvig till å från och går upp rejält i vikt. Från att vara fågelunge vid födseln har hon nu avancerat till tyngst i klassen, och det beror på att vi föder henne hela tiden. Så ska det vara, små bebisar behöver hull och alla ger komplimanger som ”Vilken söt liten tjockis!” och ”GUUUD vad rund å go hon är!” Konstigt hur det där idealet förändras med åldern. Utöver det så ler hon ganska ofta nu och ”pratar”, fast det låter rätt konstigt. Alla Snygg-Eriks repliker i förra texten är stulna från I, då kanske du anar ungefär hur det låter. Hon kan spänna ögonen i en så man nästan tror att hon hajar vad som pågår, t ex när man äter en semla mitt framför ögonen på henne. Jag sjunger sånger med påhittade texter, dansar med henne i köket och är fånig på det där sättet som folk som inte har barn hatar. En gång i tiden tyckte jag själv att det inte fanns fog för att bli en babblande idiot bara för att man fick barn, men det bara händer, man är chanslös. Däremot, och detta vill jag noga understryka, har jag aldrig pratat bebisspråk med vuxna människor. Inte när jag varit kär, aldrig någonsin. Vad är det egentligen? Varför gör folk så? Otäckt är vad det är.
5 kommentarer:
Kan inte hålla med mer om att all typ av bebisspråk med vuxna människor går bort. Förstår inte hur de som träffar en partner som pratar med dem som att de var två år står ut. Jag skulle bli galen och fly. Hur kan man fortsätta vara kär i någon som lägger sig till med sådana röster. Men det är ju på sätt och vis tur att vi alla är olika. /Li
Li: Word!
Kan lugna dig i det otäcka med att prata med bebisröst till bebisar - deras hörsel hör helt enkelt det ljudfrekvenserna bättre och på något sätt så vet vi det - utan att veta det. Det gäller för övrigt även katter och en del andra djur.
Det gäller däremot INTE andra vuxna människor, oavsett om man är kär eller ej.
Skriver inte så ofta - men läser jämt. Glad att man kan följa med i öivet och läget. Bloggar rules!
Ullis: Jag förstår den vetenskapligt underbyggda förklaringen till varför vi pratar så med bebisar, varför somliga gör det med vuxna människor är dock fortfarande höljt i dunkel.
Du ska vara glad du som inte är buskablyg. Ett rent helvete! *lider med tanterna som ska försöka prata både lite tydligare och lite högre*
Ni "föder henne" hela tiden - jag såg framför mig en långdragen förlossning. Ständigt pågående.
Jag trodde inte att jag skulle bli barnslig med hund, men det blev jag. Mattes lilla... ja, du vet. Men vuxna? Där går gränsen. Åldersgränsen.
Skicka en kommentar