Tror du inte på fan att S ”råkade slinka in” på min blogg i fredags när jag skrev att jag skulle köpa en present åt henne! Tror du också på allvar att det finns ytterligare en dimension i den här tillvaron som vi ibland anar men aldrig kan begripa? Hur ska man annars förklara att S glider in här för första gången på säkert ett halvår just den dagen jag skriver saker hon inte får läsa?
Det var ju iofs ganska roligt. Jag fick ett sms från henne på eftermiddagen, det stod nåt om att det skulle krävas en hästdos för att droga ner henne. Självklart köpte jag en present åt henne, ett halsband, och även om överraskningsmomentet var borta så blev det lyckat ändå. Hon blev glad och jag gillar när hon är glad.
För övrigt har helgen varit jävligt trevlig. Åkte till Uppsala i lördags för att gå på fest, fast vi tog med Inez så det blev minst sagt rätt lugnt. Jag vill införa det här med multigenerationsfester igen, här och nu. Okej, Inez är väl liten än så länge men när jag var en kaxig liten pilt en gång i tiden hade mina föräldrar fester ibland där alla fick vara med. Mormor och jag kunde sitta i ett hörn och spela yatzy medan farsan dansade med min moster och morbror Gunnar spelade slagverk i en märklig liten trio där Affe spelade trummor och Håkan hammondorgel. Det var fest, riktig fest. Jag minns det nästan som en Fellini-film. Så var det inte i lördags, där var det egentligen bara Inez som var under tretti och det var dessutom lite väl många lärare närvarande för att jag skulle slappna av helt. Men rätt trevligt ändå.
På busshållplatsen, i väntan på bussen som skulle ta oss till festen, hamnade vi bredvid tonårsbruden som fick ”no but yeah but-parodin” i Little Britain att framstå som en fåordig Kirunabo. Det var nåt alldeles sagolikt vad hon pladdrade på i sin mobil, det värsta jag hört. Och då har man ändå hört en del. Jag försökte pussla ihop några lösryckta fragment och fick ihop en story om att hon hade spionläst en killes mobiltelefonbok, kollat upp alla nummer på Eniro och funnit att alla nummer gick till brudar, bara brudar, runt om i hela landet. Så hon var rejält sur minsann. Allt jag ville säga var ”man ska inte spionera i andra människors mobiltelefoner” men det hade ju garanterat inte landat i god jord. Hon pladdrade på i 190 dom fem minuterna vi stod där och hon fortsatte pladdra under hela bussresan in till city. Helt sanslöst. Jag och S skrattade så vi höll på att kikna ur och jag tänkte att den här tjejen kommer att få jobb på teve, i ett sånt där daytime rebustävlingsprogram eller nåt. Hon kan förmodligen prata omkull ett helt parlament.
För övrigt vill jag bara påminna er om att världens sötaste, goaste, charmigaste lilla tvåmånaders tjej bor i mitt hus och i mitt hjärta. Jag är frestad att lägga ut en bild men jag måste sansa mig, det känns som nåt slags integritetsbrott.
Det var ju iofs ganska roligt. Jag fick ett sms från henne på eftermiddagen, det stod nåt om att det skulle krävas en hästdos för att droga ner henne. Självklart köpte jag en present åt henne, ett halsband, och även om överraskningsmomentet var borta så blev det lyckat ändå. Hon blev glad och jag gillar när hon är glad.
För övrigt har helgen varit jävligt trevlig. Åkte till Uppsala i lördags för att gå på fest, fast vi tog med Inez så det blev minst sagt rätt lugnt. Jag vill införa det här med multigenerationsfester igen, här och nu. Okej, Inez är väl liten än så länge men när jag var en kaxig liten pilt en gång i tiden hade mina föräldrar fester ibland där alla fick vara med. Mormor och jag kunde sitta i ett hörn och spela yatzy medan farsan dansade med min moster och morbror Gunnar spelade slagverk i en märklig liten trio där Affe spelade trummor och Håkan hammondorgel. Det var fest, riktig fest. Jag minns det nästan som en Fellini-film. Så var det inte i lördags, där var det egentligen bara Inez som var under tretti och det var dessutom lite väl många lärare närvarande för att jag skulle slappna av helt. Men rätt trevligt ändå.
På busshållplatsen, i väntan på bussen som skulle ta oss till festen, hamnade vi bredvid tonårsbruden som fick ”no but yeah but-parodin” i Little Britain att framstå som en fåordig Kirunabo. Det var nåt alldeles sagolikt vad hon pladdrade på i sin mobil, det värsta jag hört. Och då har man ändå hört en del. Jag försökte pussla ihop några lösryckta fragment och fick ihop en story om att hon hade spionläst en killes mobiltelefonbok, kollat upp alla nummer på Eniro och funnit att alla nummer gick till brudar, bara brudar, runt om i hela landet. Så hon var rejält sur minsann. Allt jag ville säga var ”man ska inte spionera i andra människors mobiltelefoner” men det hade ju garanterat inte landat i god jord. Hon pladdrade på i 190 dom fem minuterna vi stod där och hon fortsatte pladdra under hela bussresan in till city. Helt sanslöst. Jag och S skrattade så vi höll på att kikna ur och jag tänkte att den här tjejen kommer att få jobb på teve, i ett sånt där daytime rebustävlingsprogram eller nåt. Hon kan förmodligen prata omkull ett helt parlament.
För övrigt vill jag bara påminna er om att världens sötaste, goaste, charmigaste lilla tvåmånaders tjej bor i mitt hus och i mitt hjärta. Jag är frestad att lägga ut en bild men jag måste sansa mig, det känns som nåt slags integritetsbrott.
3 kommentarer:
Nejnej, småbarn har ingen integritet. Det är förövrigt varje förälders plikt att visa bilder på sina barn i tid och otid. Vi vill se bilder!
David: Nej, men JAG har iaf ett uns av integritet kvar. Måste alltså cleara detta med barnets moder, det är rimligt tycker jag.
S är psykolog, å hon läser dina tankar.
Skicka en kommentar