Ett mycket sällsynt fashion statement

Jag är inte särdeles intresserad av mode. Hänger inte med så bra helt enkelt, det kan var och en som träffat mig intyga. Det är väl någon slags middle of the road, svenne går på H&M och letar fynd mixat med ”Oj, bonnläppen har varit på Weekday” som utgör min stil. Fine, that’s settled then.

Men det här betyder dock inte att jag inte vet vad jag gillar och ogillar. En gång i tiden, det är visserligen ganska länge sedan, läste jag i ett horoskop att vågar ofta har ett högt utvecklat sinne för estetik och då trodde jag ett tag att jag hade det. Bara för att jag var våg. Sen har jag förstått att så inte är fallet, och skulle jag råka glömma bort detta enkla faktum så finns ju tusentals modebloggar där ute som påminner mig om mina brister inom estetiken.

Hur som helst och skit samma, det finns iaf en grej som jag är jävligt känslig för och det är längden på tröjor. Alltså så här är det, häng med.

Jag går nästan alltid klädd i jeans och t-shirt, iaf när vädret tillåter. Jag är ju smalt byggd så stuprörsjeans passar mig bra, tack gode Gud. Ett tag där på 80- och 90-talet trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå på gym och träna upp en hockeystjärt bara för att kunna bära ett par jeans på ett vettigt sätt. För en plank-arslad slank kille som jag var nämligen jeansen på den tiden rena katastrofen. Du vet, den där höga midjan som framhävde Mel Gibsons stjärt så bra var inte lika smickrande för plankan moi.

Men här går jag alltså nu i mina Cheap Mondays och känner mig något mer lyckad igen, och till detta bär jag som sagt gärna en t-shirt. Det finns vissa krav, den ska t ex vara rätt tajt. Fladdriga kläder är för mig inte bara fult, det är en fobi. Okej om man ska lägga golv eller fernissa en träbåt, då är det väl skit samma, men att stå bland människor när vinden tar tag i tröjan och snor den ett halvt varv runt kroppen är ett scenario som jag helt enkelt inte utsätter mig för. Inte efter 1995.

Men en sak som är ännu viktigare än vidden är som sagt längden. En för lång t-shirt, och jag kommer snart att berätta var gränsen går, ser så jävla bonnigt ut att jag hellre begår hara kiri än blir sedd bland folk. Se gärna bilden här ovan som avskräckande exempel (den föreställer för övrigt inte mig utan en stackars oskyldig kille jag hittade på nätet, så sorry killen om du läser det här, smaken är olika).

Jag vet inte riktigt hur jag förklara obehagskänslan så att ni förstår. Kanske om jag säger att det känns som att gå i pyjamas, fattar ni då? Och ja, jag bär uteslutande t-shirts EJ nedstoppade i jeansen, thank you very much.

Så var går gränsen, undrar du. Jo, strax nedanför, eller helst mitt på, skärpet. Om man inte bär skärp, vilket man inte behöver med stretchjeans, så går gränsen strax nedanför byxlinningen. Allt söder om detta är förbjudet område för tyg tillhörande en tröja, såvida vi inte pratar arbetskläder eller pösiga jeans (vilket jag aldrig bär).

Den här något oväntat strikta synen på tröjors längd har min flickvän erfarit på senare tid, eftersom hon ibland köper kläder åt mig. Jag fattar liksom att budskapet har gått fram eftersom hon alltid säger ”Den kanske är för lång.. men det går väl att byta..” varje gång jag ögonmåttar en tröja som hon köpt åt mig. Och jag vill inte verka otacksam på något sätt, jag älskar att hon köper kläder åt mig och bryr sig om hur jag ser ut, men är tröjan för lång så går den fetbort. Oavsett hur mycket kärlek som ligger bakom gåvan.

Men okej, jag ska vara ärlig. Det har hänt, och jag sitter i en sån just nu, att jag tagit emot en för lång tröja av henne. Vissa gånger får man helt enkelt avvika från sina principer, t ex om man har grälat och tröjan är en fredsgåva. Som Groucho Marx en gång sa, ”Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others”.